Jag har den senaste tiden utsatt mig för folksamlingar och stress i princip dagligen, och jag menar naturligtvis julhandeln... Folk är ju som galna, och varje gång känner jag först panik en stund, sen ilska (och tyvärr vissa gamla känslomönster som jag nog egentligen helst skulle vara utan...) och slutligen en uppgivenhet över att jag ens försöker och ger mig ut i kaoset. Sen försöker jag se det lite som en sorts terapi, i hopp om att kanske lära mig hantera min sociala fobi och låga stresströskel... Vilket är ett stort skämt i sig. Det blir ju bara värre!!

Idag var det iofs ngt bättre än dagen före julafton, minst lika mkt folk men dom var inte lika stressade för att hinna köpa de sista klapparna... Ändå hamnade jag i gamla tankar idag när jag tröttnade på hur respektlösa människor är och blev lika dan själv... Jag armbågade mig fram med tom blick och tills slut började folk vika undan, precis som förr...
Konstigt nog fick jag en tillfredsställande känsla av det där, av att folk aktade sig för mig... (Precis så, era jävlar, AKTA er för fan, för jag är farlig!!) Det är nog en sak jag alltid kommer sakna, fast det egentligen borde stört mig då... Att få vara i fred är skönt, då bryr man sig inte varför... Spelar ingen roll om dom går ur vägen för att man ser konstig, farlig eller förvirrad ut... Eller om dom skyr en som pesten för att man är påtänd. Man får iaf vara i fred. Det saknar jag... Stormens öga.

Shoppingen idag gick iaf som det skulle, men det får vara nog nu...
Min sociala fobi är här för att stanna, och jag trivs rätt bra med den faktiskt.
Så länge jag klarar av de situationer som jag måste, och inte kommer undan från (som jobb etc.) så förstår jag inte varför jag skulle behöva göra ngt åt resten... (jag känner ofta att omgivningen förväntar sig att jag ska vilja vara mer social...)

Jag trivs bra själv... Hellre några få personer nära mig som verkligen betyder ngt, än hundratals oviktiga!!!

Mkt bra julafton måste jag säga...
Inget bråk, inget tjafs!! Bara trevligt...

& nu är jag trött... :)

Tur att det är sista dagen...

Data på ABF idag igen, mer tortyr. Idag jobbar jag med PowerPoint-presentationer igen... Övningsuppgifterna gå i princip ut på att jag ska göra massa (värdelösa) presentationer innehållandes text som ska lära mig hur en bra layout ska se ut.
Seriöst!! Jag har sysslat med grafiska layouter i snart 15 år. Jag behöver inte det här...

Dessutom är övningsuppgifterna som vanligt utdaterade och anpassade för ett 8 år gammalt program (PowerPoint 2000). En version vi inte ens använder här, vårat program är iaf 2003... (Häftigt och nytt, va´...?)
Så någon, snälla!! Skjut mig!

Jag har de senaste veckorna missat två tvätt-tider, mest för att jag slarvat... Altså glömt bort det, inte skrivit upp det i kalenderna och sånt... Senaste gången försov jag mig. Så idag var det verkligen superviktigt att jag kom upp i tid och tvättade. & det gjorde jag också, jag gick upp klockan 05:00 och plockade i ordning det som behövde tvättas, sorterade ut det viktigaste och sånt... Tvättstugan var bokad fr. klockan 06:00 och tio minuter innan det var jag klar att gå ner, förutom en detalj, behövde bara plocka fram tvättmedlet och kila ner...

...men, såklart; Tvättmedlet är borta!!! =/
Jag letade överallt som jag kan tänka mig att jag har stoppat undan det, men ingenting. Till slut rotade jag lite i kartonger i klädkamaren, bara IFALL jag skulle fått för mig att temporärt slänga ner kassen där när jag gick igenom dom och sen glömt ta ur det... Men inget tvättmedel.
Då fick jag en horibel tanke: Tänk om jag glömde det i tvättstugan sist jag var nere? Egentligen tror jag ju inte det, jag brukar alltid kolla en extra gång att jag har allt, tvättmedlet brukar jag dessutom ta upp så fort jag använt det klart så att jag slipper släpa det tillsammans med all torr tvätt sen...
Men tanken gnagde tillräckligt för att jag skulle ge upp jakten, jag skulle missa tiden helt annars och så skulle dom släppa bokningen fri. Så jag gick ner utan tvättmedel, och nu kör den ändå, måste va bättre att tvätta med bara vatten än att inte tvätta alls?

Men det är så typiskt!!! & klantigt.
Jag borde ju kollat redan igår så jag visste var allt fanns...

Men jag får boka ny tid och tvätta det igen om det inte blir rent nog... Synd bara att det är så galet svårt att få tvätt-tid här. Mina grannar brukar låna varandras kort och boka alla tre tvättrummen på en gång, det får man ju naturligtvis inte göra,  som om det hindrar någon... Det står till och med skyltar i tvättstugan om att man kan bli av med tvättkorten om man gör sånt, men det är nog mest snack... Dörrarna där ner står typ alltid på vid gavel när man kommer ner för att boka.

Just nu saknar jag min egen tvättmaskin mer än någonsin.
Den, som så mkt annat, försvann med lägenheten i Vivalla som X:et låste mig ute från...

Jag får trösta mig med att den ändå inte skulle få plats där jag bor nu!

...& jag har ju faktiskt några få ljusglimtar i livet trots allt, för jag får besök på torsdag igen!! :D

Jag kan inte sova!!

Ska upp klockan fem imorgon bitti, har tvätt-tid klockan sex, och jag måste verkligen tvätta, missat mina senaste två tider och har inte ens några rena underkläder kvar... Slappt av mig, jag vet. Så imorrn blir det annat, missar jag tvätt-tider så får jag sota för det och gå upp omänskligt tidigt, helt enkelt...

Men, som sagt, problemet är att jag borde sovit för ett bra tag sen för att orka.
Ska försöka igen... Äta lite medicin kanske?

Alltså, jag är ju trött, men fan! Tankarna går i hundra!!

I övrigt har jag haft en bra helg, igen!
Backat Lussekatter, tittat på klockspelet i Örebro Rådhus och varit på Julmarknaden i Wadköping.
& kramats. En hel del... Jag kan nog minsan vänja mig vid det här... :)

Nu SKA jag sova.

Väl menat, men totalt fel...

En vän sa det till mig häromdan när jag var gnälligare än vanligt. Han ville väl få mig att kapitulera och "gilla läget" (som alla nu för tiden?) antar jag, men det låter mest som att man helt enkelt måste knarka för att saker ska bli något annat än tråkigt och tradigt... Tur att jag vet att han inte menade det, för min lilla hjärna tolkar gärna som den vill när den anser att jag har för mycket blod i mitt amfetamin-omlopp... :p

Det har varit en sån där vecka igen, när inget funkar, allt är bara fel och jag har knappt ätit något... Jag har massor med mat, men det går liksom inte. Jag blir illamående bara jag går ut i köket och tittar i skåpen.
& jag tänker på knark, typ hela tiden. Konstant. Skitjobbigt...

Jag måste ha något annat än det här, annars kommer det gå åt helvete förr eller senare. Jag kan inte gå dag efter dag i samma jävla spiral, känna att allt är meningslöst och må dåligt för att jag vill men inte kan knarka.
Det räcker inte, det är inte att leva. Jag är så fruktansvärt trött på att bara överleva. På att hela tiden stå på kanten i väntan på... Jag vet inte vad. Ett liv värt att leva. Lite livsglädje...?

Fan, om jag ALDRIG kan få må bra, tycka om mig själv och tycka om att leva, vad är då poängen?
Vem lever jag för egentligen... För familjen? För Soc? Jag vet bara att inget jag gör är för min skull, för jag tycker inte ens om mig själv... Vilket i slutänden innebär att jag inte bryr mig särskilt mkt. Om någonting egentligen...
& ändå gör jag det här, låter bli knarket och försöker sköta mig. Hoppas liksom någonstans att den dagen kommer då jag hittar en mening med det... Men om jag ska orka det måste ngt hända snart.

Jag behöver lite mening i mitt liv, annars kan det fan kvitta...

...långsamt neråt.

Det är inte alls bra nu, vet inte hur länge jag orkar hålla samman.
Lite till, hoppas jag, till jul-lovet (eller vad man ska säga... semester?) iaf, sen gör det inte lika mkt om jag krashar... Har jag tur hinner jag plocka ihop bitarna innan jag börjar jobba sen igen. Om jag har tur.

Jag vet inte vad som är det största problemet just nu, antagligen Soc/FK-grejjen fortfarande, att dom tog pengarna och det... Känner mig så överkörd. Inte en jävel har lyssnat på vad jag har att säga. "Du kan komma med synpunkter"... MY ASS att jag kunde!! Det sket dom ju i, "Vi kan inte göra något". Varför bad dom om min åsikt då? Jävligt puckat.
Jag lade ner massa tid och energi på det där... Jag vet inte om jag har något kvar att ge nu.

Jag vill bara sova. I typ hundra år minst...
Ännu bättre vore förståss att slippa sova alls. Det skulle sitta fint... Jävligt fint.
Men det kommer inte hända, inte nu. Hoppas jag. Jag vill inte (fast jag vill ju)...
Det går runt i huvudet på mig mer eller mindre hela tiden, dom tankarna... Jag vill inte ha dom där, jag orkar inte.

...att leva ett normalt liv? Att leva för helgen?

Anyway, efter en minst sagt avskyvärd vecka (att förlora ett krig är inte roligt) så har jag haft en i det närmaste perfekt helg!
Jag fick besök igen, från Sthlm. Av min... vad säger man, vän? Manlig bekant? En trevlig kille iaf. Benämningen kompis är så konstig, känns det som... Nu för tiden. En kompis är liksom någon jag "partajar" med typ. För att inte tala om att jag tidigare nästan bara umgick med killar jag dessutom brukade sätta på, lite "all in one"...
Så "kompis" känns inte rätt längre. (Jag vet inte om jag har nämnt det, men jag har gått i celibat. Jag har inte sex!!)

Hmm, ja, vän får nog duga. Spelar egentligen ingen roll, antar jag.

Vi har iaf haft en sjukt normal helg (jag tror det är normalt iaf, jag har så lite att jämföra med). Vi har varit & shoppat smarta saker på IKEA, skruvat ihop/upp hyllor. Samt fått en (stor fin platt) skärm ovanför min säng, nu kan man ligga där och titta på film... Det är SÅ sjukt bra & mysigt!! Vi har även lagat mat (eller mest jag lagade mat, han diskade) och kalasat på min goda lasagne och en makaronilåda.

...visst låter det som en normal helg? Toppen faktiskt...
Den här sortens helger kan jag lätt vänja mig vid.

Det enda jag är lite tveksam till är om jag vill "leva för helgen", så där Svensson som vissa gör... Sparkade på av systemet - slavandes 5 dagar i veckan - för att sedan bara leva 2 dagar... Jag vill ju göra något meningsfullt på dagarna, jobba eller så, men jag vill ju ha något jag trivs med.
Oj, vilka krav!! Nej, egentligen inte... Mest självbevarelsedrift, jag vill ju inte halka snett igen... Och jag är fortfarande rätt känslig! Förresten borde alla få göra något dom trivs med, och det är en stor lögn att samhället skulle gå under då, för det är faktiskt inte så att alla utan undantag vill bli fotomodeller eller poliser... (framförallt inte jag!)
Okej, jag har ju aldrig träffat någon som drömmer om att sitta i kassan på ICA, men ingen ska heller behöva göra det hela livet. Fast man kanske måste det ett litet tag iofs, vilket är okej, bara man inte behöver fastna där...

Oj, så snurrigt allt blev, jag skriver inte så bra idag, känner jag....
Tar det ngn annan dag!