Shit, jag vet inte om jag är inne på mitt fjärde eller femte telefonsamtal idag.
& det enda jag inte fått magknip & hjärtklappning av är samtalet till min pappa...

Än så länge kan jag iaf andas normalt, men jag har så mycket adrenalin i kroppen att jag skakar som ett asplöv.

& så tror folk att jag bara "inte tycker om" att ringa, för att jag har varit narkoman. =/
    Seriöst, när ska min fobi tas på allvar?
Jag hade naturligtvis varit tvungen att ringa de här samtalen idag ändå, dom är viktiga och jag kan inte be någon annan den här gången... Jag har pratat med två personer på Länsstyrelsen, och två personer på Försäkringskassan samt pratat in ett meddelande på min FK-handläggares maskin... Det gäller naturligtvis mitt krig!

Om aktivitetsersättningen, Försörjningsstöds återkrav, och om jag ska betala tandvården eller ej.
Jag motsätter mig detta, jag kan jag ju inte få motsvarande hjälp av FK, så jag fattar inte hur Soc kan kräva tillbaka pengarna. Jag har ju inte skrivit på ngt jävla lånepapper, och inte heller blivit informerad om att jag kan behöva betala tillbaka tandvårdsstödet.

FAN, jag blir så jävla trött!! På allt. På att anstränga mig...
Jag vet ju att jag gör att det här för min egen skull och inte för någon annan, men det är svårt...
Svårt att känna att det är värt det. Jag känner mig mest... Sviken & Lurad...

Tur att jag har stödet från min kurator på Resursteamet, han har kämpat endel med mig i det här. Det gör att det känns mer rätt att jobba vidare... Att inte ge upp. Jag har gjort det så många gånger förr, precis på mållinjen...
Skönt att veta att någon tror på mig och ställer upp på mig, trots att han verkligen vet var jag har varit...
Kanske just för att han vet var jag varit, förstås... Ingen vacker syn, det han sett av mig förr.
Känns liksom också som att jag vill vara en av de personer han hjälpt till varaktig drogfrihet, det ger mig lite mer motivation att kämpa... För dom personer som kämpar för mig!

En vacker dag hoppas jag att jag kan känna att jag förtjänar min drogfrihet och förtjänar att må bra...
För stunden kan jag åtminstone känna att jag förtjänar den här hjälpen att laga mina tänder!!
Alltid ett steg...

Tillbaka till telefonvakteriet. Huh!
Hemskt, hemskt, hemskt! Men det måste göras...
Minst ett samtal till ska jag klara av idag!