Rösta på Piratpartiet till EU-parlamentet

deprimerande...


fan, ibland reagerar man så konstigt.

under mitt packande fick jag för mig att kika lite i en stor mapp med gamla teckningar/målningar från när jag var mindre, typ låg- & mellanstadieåldern någonstans. Fy fan så dålig jag var på att rita, är allt jag kan tänka... Jag var inte alls särskillt begåvad på det området, så som mina föräldrar gärna hävdar... Hittade till och med ansökningsproverna som dom skickade in till en konstskola när jag skulle börja fjärdeklass. Jag har gjort mkt bättre saker än dom (redan på den tiden alltså) och jag förstår inte varför morsan valde dom teckningarna... Däremot förstår jag till fullo varför jag INTE blev antagen till konstklass...

Vad som egentligen anspelas i rubriken och inledningen av detta inlägg var vad som hände när jag bland alla teckningar hittade ett skrivblock, med texten "DIA PROV, Freja 5D" på. Diagnostiska prov i matematik från när jag gick i femman...

Jag hade rätt lätt för allt i början av skoltiden, även så i matte. Men femman är ju liksom inte i början... (inte när man bara går grundskolan nio år, då är det typ i mitten) När jag gick i femman hade jag redan börjat glida, jag läste ALDRIG några läxor, vilket var EN av de olika orsakerna till att jag började få problem i skolan... En annan anledning var att jag och min lärare inte kunde komma överens... Ibland undrar jag om inte hon hatade mig lika mkt som jag hatade henne. Hon var fruktansvärt opedagogisk! Fler orsaker; Knas hemma, Jag fick inte lära mig passa tider, Jag hade/har ett extremt överskott av hormoner, mm, etc... I alla fall, den här boken var fylld med rättade provsvar, och jag hade faktiskt en riktigt bra statistik, många rätt, några få fel...

Ett prov fick jag 31 av 36 på, och jag menar herregud, det är ju ett BRA resultat, eller? Ändå fick jag kommentar i kanten efteråt; "Beror det ev. på att du ej gjort läxan t.om 72?"
Jag läste det där och började grina...

Hade det där provet gjorts idag hade jag fått stående ovationer, för det kan inte förväntas av mig idag att jag ska få såna resultat... Jag kan nämligen inte räkna matematik.
Jag vet liksom inte hur man gör... Det kör liksom ihop sig i huvudet på mig... & så blir jag stressad, och irriterad... Vilket leder till att jag känner mig svag och hjälplös, & då kan jag verkligen inte räkna ut ngt...

Så, i femte klass hade saker redan börjat gå snett för mig, men uppenbarligen visade jag ändå emellanåt att jag hade ngt innanför pannbenet och kunde saker. Så hur FAN kunde dom sumpa det?
Från att ha varit ett lättlärt barn med en framtid så sitter jag här idag, en gammal sprutnarkoman med en dödlig blodsjukdom som inte ens klarar av att räkna matematik.

Konstigt att man bara vill gråta ibland...



Svar på kommentar:

 ...Nej, det är inte det att jag skäms eller så, jag är bara frustrerad över vad jag har förlorat, över vad jag skulle kunnat bli... Över att ibland inte förstå de enklaste problem & samtidigt veta att jag en gång i tiden förstod dom väldigt väl... Poängen är att jag var bättre på matematik när jag var 12 år än jag är idag... Dels för att jag förträngt vissa saker, dels för att jag inte fick den uppmuntran och utbildning(?) som jag borde och dessutom för att jag har förstört min hjärna under många års tungt missbruk. Ett missbruk som antagligen hade kunnat undvikas om jag fått den hjälp jag behövde i tid, jag var trots allt inte mer än ett barn när jag började förstöra mig själv och under alla dessa år så har socialtjänst och skola stått brevid och tittat på utan att att göra någonting åt det, "det går över, det är en fas, det löser sig..."!

Vad gäller normal, så handlar det om en inbördes känsla av att vara som man (eller snarare jag tycker att jag) borde vara... Det är svårt att förklara. Jag har ingen uppfattning om hur andra människor bör vara för att vara "normala", det vet bara dom själva... Jag vet bara hur jag känner, och jag har alltid haft ett problem med att fungera i min omgivning, att klara av att leva upp till det som jag känner förväntas av mig. Dessutom har jag alltid haft svårt att göra bara en sak i taget, jag har alltid alldeles för mkt på gång samtidigt och har koncentrationssvårigheter... Om det händer för mkt runt omkring mig får jag svårt och fokusera för att jag tar in för mkt av allt annat, då kan jag helt missa vad folk som jag pratar med säger och sånt... & det händer inte helt sällan heller, & det är jobbigt, jag är mer eller mindre alltid trött.
Därför var amfetaminet min "räddning", för plötslig fungerade jag innuti. Därför att jag blev lugn och fokuserad, jag kunde göra en sak i taget (hrm, ja, snöa in i prylar alltså...) eller så kunde jag välja att göra massor med saker på en gång om jag ville men jag blev ju inte lika trött av att mentalt vara överallt samtidigt... Jag var varken trött eller pigg, jag var liksom det jag ville vara. Ville jag sova gjorde jag det, ville jag vara vaken så körde jag tills jag tappade räkningen på dagarna eller tills kroppen sa ifrån och jag däckade... I min värld var det bra att jag kunde göra som jag ville, och jag blev av med den där rastlösheten som annars kryper i mig... Och så den känslomässiga biten, för jag mådde så mkt bättre, var gladare och allt. Trodde jag iaf, förmodligen mådde jag bara inte dåligt för att jag blev avtrubbad... (Strax innan jag blev ren sade en vän till mig, "Fan, så känslokall du blir när du är påtänd", vilket chockade mig då för jag inte hade tänkt på det så, men han hade antagligen rätt...)

Alltså, det är väl "normal" för mig, att fungera, med mig själv och min omgivning...
 (Det finns ett annat tidigare inlägg här som också behandlar mitt sätt att använda ordet "normal".)

(...& jag måste tillägga;
 att jag i själva verket inte fungerade så bra i slutänden, utan var hemskt virrig, konstig, fobisk och kriminell är en annan sak, för jag såg ju inte riktigt det då... :p)


Kommentarer
Postat av: L

Det låter som att du hade jävligt dåliga lärare :( Matte är svårt så skäms för guds skull inte, alla är bra på olika saker och du är ju till exempel bra på datorer, att sy, hitta på nya idéer och säkert en massa andra saker också.

Sen undrar jag vad du menar med att du kände dig "normal" när du knarkade - vad exakt är det du definierar som normal? Vad är det som gör en människa normal i dina ögon?

Kram!

2008-10-28 @ 16:57:30

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0

Piratpartiet

FRAdar

iNTeGriTY