Jag är hemma hos en gammal vän, en sån där old-timer... Tox, fan... we go way back... 10 år eller ngt, snart elva.
Jag har ytterligare en sån där dags-semester nu, och det är så skönt. Slappna av från min vardags-ångest. Bara må bra en stund, snacka gamla minnen, lyssna på bra musik, hitta tillbaka till det där läget... Där man inser att man inte är ensam, trots allt. Just nu är jag inte ensam, jag har har min nära vän här och nu! Och jag minns hur lika vi är, hur mkt vi har gemensamt...

Lustiga sammanträffanden och sånt, det gör mig... Fan, det gör mig fucking lycklig.
Och just nu skiter jag i hur länge det varar, jag skiter i om ångesten kommer tillbaka imorrn (eller senare ikväll) för jag är så glad att få vara här med honom. Jag är fan FETT jävla tacksam över honom, han har gjort mkt för mig genom åren.
Räddat mig från gatan ett par gånger, bland annat. & smällt mig på fingrarna när jag behövt det...
& jag behöver verkligen det ibland, jag behöver såna personer i mitt liv!
...egentligen behöver jag nog en rak höger!

Anyway... Shit, utan den mannen hade jag varit långt värre illa ute än jag har varit. Faktiskt.

/n

Psycho.Realm.[Confessions.of.a.Drug.Addict].©.1997

Varför kan jag inte bara funka?

Fan, så jävla mkt jag haft är borta... & då menar jag inte alla grejjer jag haft, prylar & saker.
Nej, så mkt jag haft inom mig och det jag har varit, som bara försvunnit... Shit, jag funkade ju inte ens innan jag kastade bort allt, så hur ska jag få skiten att gå ihop nu?
Var är alla mina idéer, min drivkraft, min motivation. Jag saknar lusten. & mina infall...
Jag är... bara ett streck. Ett tomt hål där det förut fanns energi. Jag vet inte vad jag vill.

Bara vad jag inte vill... & jag är fucking trött på det!!

gud så trött jag blir...
orkar inte vara nere på ringshyttan idag, så jag handlade mat å åkte hem.
tjejerna som var kvar över helgen har gjort bort sig rejält, och hela personalstyrkan osar.

en stund där ville jag bara grina, men jag har ju inte knasat till det så det skulle bara se dumt ut... men jag är så känslig just nu, så jag pallar inte dom där vibbarna... bättre att vara hemma med katterna. se på när dom leker. dom verkar glada...

funderar på att sova en stund istället, fast jag borde egentligen logga in på FC och plugga lite tyska, men jag är så satans omotiverad just nu. vill typ ingenting...

kaffe & ciggarett, alltid ett steg i rätt riktning!

/n

omg, ffs! ...vad jag hatar den här staden. men samtidigt älskar jag den ju, min barndoms-hood...
man kliver dessutom rätt in i det gamla flytet så fort man kliver av bussen, det liksom bara klickar till och så är man där, glider smidigt fram mellan alla stressade jävla 08:or, hoppar på och av bussar och tunnelbanevagnar...
det enda jag har någorlunda problem med är dom där jävla spärrarna, men vem fan har inte det?? dom är ju inte konstruerade för att släppa igenom folk, utan för att inte spilla minsta krona i biljett-intäkter...

anyway, ska bli skönt att komma härifrån idag, jag har fått min dos storstadsliv nu... orka, fan...?

& jag saknar tjejerna (jepp, u heard me - TJEJER!) och det ska bli fett kul å träffa dom ikväll...
Jag trampade på två A-brunnar förut och tänkte genast på Linn, tänkte att om hon varit här hade hon väl slagit mig tre gånger i ryggen och skällt på mig... :o) ...så jag klev nogrant över den tredje.

nu ska jag nog ut med Jallus en sväng, min farsas glada Amstaff (American Staffordshire Terrier)... Världens sämsta vakthund är han... men han är ändå fööör bedårande. Lägger nog upp ett kort på honom sen...

& i eftermiddag: buss till nyköping!! :o)

/n

Gyllene.Tider.[Billy].©.1978

..som nu. vet inte när jag egentligen började tappa greppet den här gången...
intellektuellt sett förstod jag väl för ungefär en vecka sen när jag krashade in i väggen.
då tappade jag kontrollen inför mig själv och sen utåt. sen några dagar tillbaka märks det tydligt för alla som vet vad dom ska leta efter, och jag avskyr att må så här... det är inte bara själva tillståndet jag är i, det är lika mkt kontrollförlusten!
jag vill kunna bestämma själv vem jag delar mina problem med, vem som ska få se in i mig.
den gränsen har jag passerat nu, jag vet inte vad jag håller på med längre. noll koll.

och jag vet inte hur länge det kommer vara så här...

jag har alltid letat lösningar förr, snabba lösningar.
terapi, medicin, fantasi, sprit och knark.
det enda som funkat ngn längre stund är sprit och knark...

jag vet inte hur lång tid det kan ta utan, för jag har aldrig klarat av det förr...

visst, endel att mitt mående beror på stress, mkt nya saker och personer på en gång, och på att min inre press ökar ju närmre jag kommer min ett-årsdag... men det här är bara utlösande faktorer. dom har detonerat min inre bomb jag har burit med mig i flera år. den finns alltid här, under ytan, den väntar alltid på en chans att välta allt det jag byggt upp under min illusion av kontroll.

jag har aldrig blivit frisk, bara symptom-fri...

samtal har reglerat mina symptom, lyckopiller har reglerat mina symptom, droger har reglerat mina symptom.

för jag är alldeles för bra på det här! på den här jävla svängen. på att vara duktig. på att prata bort saker. på att reda upp trassel och yttre problem. det är inte nån jävel som på allvar har fattat vilket kaos jag är gjord av!
måste jag fixa saker så gör jag det ett tag, jag tar på mig mina masker och är perfekt, stabil och full av kontroll!!
tills allt rasar samman som ett jävla korthus runt omkring mig och allt som finns kvar är mitt inre kaos.
och alla står där och undrar vad fan som hände.för jag är ju så jävla stark och målmedveten. så vuxen och insiktsfull.

som så många gånger förr är jag trött på det...
inte ansvaret i sig, jag kan det här, jag är ju vuxen...
nej, jag är trött på att det jämt står emellan mig och det jag behöver.

om jag skulle säga att jag inte pallar så tror folk att det är ansvaret jag vill fly, men det handlar inte om det. det handlar om att ta mina problem på allvar, men det har ingen någonsin gjort förr.
det fixar du, du som kan så mkt.

och jag vill ju det, har jag velat i flera år.

om jag nu kan fixa mina problem, kan nån förklara varför jag inte gjort det?
jag vill veta varför jag sitter här och mår som jag gör.
asså, om jag nu kan fixa det här, bara så där...

/n

...såna där högar från förr, och jag hittade en liten sak jag skrev förra året, faktiskt för nästan exakt ett år sen, (ca: tre veckor innan jag blev inlåst). Den säger så mkt om mitt liv fast den är så kort, så jag måste återge den här:


Kan jag inte vara normal,
ska jag vara helt skruvad!
Kan jag inte passa in,
ska jag va totalt annorlunda!
Kan jag inte lyckas,
ska jag fan köra skiten i botten!

...Världens bästa dåliga exempel?

[26 sept. 2007]


...ja, mitt liv i en liten ask faktiskt, så kan man nog summera det ända sen jag var i 11 års-åldern.
Tragiskt? Inte egentligen, det är bara så livet ser ut.

/n

Men vad hjälper det?
Kattungen är ju just det, en unge, ett barn... Detta vet jag och det är vad som i vanliga fall får mig att stå ut och bara le när hon gör ngt dumt... Men idag kan jag inte det, av någon anledning...
Jag har skrikit på henne flera gånger under eftermiddagen (som om det skulle förbättra ngt?), jag har bara blivit mer och mer irriterad... Och sprutat vatten på henne. Hon biter på sladdar, allra helst dom till min dator & hon passar på att leka med mitt headsett till telefonen så ofta hon kan. Fast hon vet vid det här laget att hon inte får!!
Hon vet också att hon inte får vara på bordet, så hon hoppar upp i mitt knä i soffan, och därifrån vidare till bordet mitt framför näsan på mig... Jag säger NEJ och plockar ner henne, då hoppar hon upp igen...

Vad gör jag för fel?

Jag leker med henne och kelar med henne, jag har gett henne leksaker, hon får godis ibland och det finns alltid mat och vatten... Ja, jag vet, klart hon vill leka, hon är ju bebis - men varför måste hon leka med det som gör mig arg?
Jag var fan bättre med katter när jag knarkade, Snurran har total koll på vad som är OK å inte, å när hon gör fel så har det ett syfte!!

Eller så är det bara att mitt tålamod just idag är botten, ALLT går mig på nerverna. Jag blir fan vansinnig för ingenting, och jag mår i övrigt hur kasst som helst... Utan egentlig anledning. Så vitt jag vet...
Det borde vara rätt nice idag, jag har ju gjort bra saker idag (läkaren, datan), jag har sovit lite på eftermiddagen för att jag var helt slut... Men ändå är allt bara fel. Jag ligger här med datorn i min säng, lyssnar på soft musik, rökelse brinner, jag är ledig imorrn så jag slipper gå upp 05.30. Jag menar, världens bästa förutsättningar för en riktigt mysig chillad kväll...
Men allt är bara fel.
Kan inte slappna av, mår sunkigt, blir grinig, arg & irriterad på ingenting... Försöker hitta ngt att se fram emot, men går i väggen. Försöker njuta av stunden, men det finns liksom inget där, känslan vill inte infinna sig... Det är tomt. Står still.

Idag har jag fan sämre kontroll än vanligt, jag brukar inte låta det här gå ut över min omgivning, framför allt inte över mina stackars katter, men jag vet inte hur jag ska hindra det, det säger bara pang och nästa sekund har jag redan exploderat.

Jag vill inte vara sån här.
Finns bara en sak jag känner till som löser det, och det ställer ju till med massa annat dumt... Så varför får jag ingen hjälp att lösa det? Om jag inte får det kommer jag förr eller senare gå tillbaka till mitt eget sätt, för jag kan inte leva så här... JAG MÅR FÖR FAN INTE BRA!! & det gör ingen som behöver vara nära mig heller så länge jag blir sån här med jämna mellanrum.

/n

Idag har det hunnits med massor, på förvånansvärt kort tid. I varje fall känns det så...

Upp som vanligt sjukt tidigt, en timmes buss-resa, och dags för läkarbesök... Infektionskliniken på USÖ.
Pratade en del om hur saker är och har varit, hur det ser ut framåt... Samt lämnade nya prover, tre rör drog dom från min stackars arm... Men det är bra iofs, senaste proverna blev det hemolys på i labbet, nu får jag nya testsvar och antagligen kör dom lite mer omfattande värden nu också och det var ju ett tag sen...
& vi pratade om behandling, där fick jag inte mkt positiva svar... Jag har tydligen typ 1, som är svårbehandlad, vilket innebär att OM jag nu ens ska genomgå behandlingen så tar det ett helt år!
Ett år med en spruta i veckan och massa tabletter...
Och risken är överhängande att jag kan må rätt dåligt under tiden...
Men dessutom är det inte säkert att jag kan få ngn behandling, först ska vi se om den kanske tänker ge med sig och läka ut av sig själv (mkt liten chans där...), och under tiden ska jag gå å prata med dom, lämna prover regelbundet, och naturligtvis hålla mig ren. Det sjuka är att eftersom chansen till behandling är större om jag blir värre, så kan jag bara hoppas på att värdena toppar igen och att jag blir sämre...
Samtidigt som jag inte alls vill det, för tro mig - när levern inte mår bra, då är det knas!

Efter det så kila jag upp på ABF och till datakursen jag går just nu... Ja, vad säger man, annat än: åååååh! tråkigt...!!
Jag menar, Office-paketet, Microsoft word... Inte skoj... Jag kan ju redan... Fast tyvärr inte allt, för jag har glömt sjukt mkt, jag använder ju fan inte det där skitprogrammet...

Jaja, på bussen hem nu, tror jag ska slumra lite en stund...
När jag kommer hem ska jag ringa Rai, å sen: SOVA!! Ska bli fett skönt...

/n

Hoppas jag iaf att det blev... Jag har gjort om designen lite, och jag tror nog det blev lite mer "jag"...
Jag är inte riktigt nöjd än (blir man någonsin det?) men det får väl duga så länge, jag orkar inte trixa mer idag...

Har väl inget mer att tillägga, bortsett från att jag är sjuk... Jag hatar det, jag är ynklig!
Hoppas jag får sova inatt, & slipper vakna av nysningar. Eller av kattungar...

/n

Idag är det exakt 11 månader sen jag smetade i mig sista pannan.

Det är fan rätt stort... Större än man tror.

Det är faktiskt så att många tror att det är skit-enkelt, & ja, i ett avseende är det ju det... Ta inte den första. Men där slutar allt som är enkelt. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt... Jobbigt som fan! Jag undrar fortfarande när det ska börja kännas bra liksom, & enkelt... Jag undrar fortfarande när den dagen kommer då jag också kan säga "Nej, jag vill inte ens ta det"...

För det vill jag. Varje dag tänker jag på det... Ibland saknar jag det, ibland små-planerar jag mitt återfall (jag vet att det låter sjukt, men så är det, Att fantisera är inte samma sak som att tända på), ibland är det naturligtvis skönt att slippa allt letande & jagande efter pengar & tjack, men oftast är det bara jobbigt att inte få. Att inte kunna.
& jävligt jobbigt att vilja göra ngt som är så dåligt för mig...

Jag vill kunna tycka om mig själv, jag vill kunna tycka illa om det som skadar mig. Men jag kan inte, inte än...
Men jag hoppas fortfarande att den dagen kommer, det är därför jag fortfarande kämpar på, det är därför jag är ren idag, för hoppet är ju som man säger det sista som dör... Tror jag på det? Jag tror inte på någonting, men jag har börjat lära mig att hoppas.

/n

Första katten, min lilla (& numera ganska tjocka) Snurra, på den här bilden är hon ungefär 7 månader gammal...