Idag är det exakt 11 månader sen jag smetade i mig sista pannan.

Det är fan rätt stort... Större än man tror.

Det är faktiskt så att många tror att det är skit-enkelt, & ja, i ett avseende är det ju det... Ta inte den första. Men där slutar allt som är enkelt. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt... Jobbigt som fan! Jag undrar fortfarande när det ska börja kännas bra liksom, & enkelt... Jag undrar fortfarande när den dagen kommer då jag också kan säga "Nej, jag vill inte ens ta det"...

För det vill jag. Varje dag tänker jag på det... Ibland saknar jag det, ibland små-planerar jag mitt återfall (jag vet att det låter sjukt, men så är det, Att fantisera är inte samma sak som att tända på), ibland är det naturligtvis skönt att slippa allt letande & jagande efter pengar & tjack, men oftast är det bara jobbigt att inte få. Att inte kunna.
& jävligt jobbigt att vilja göra ngt som är så dåligt för mig...

Jag vill kunna tycka om mig själv, jag vill kunna tycka illa om det som skadar mig. Men jag kan inte, inte än...
Men jag hoppas fortfarande att den dagen kommer, det är därför jag fortfarande kämpar på, det är därför jag är ren idag, för hoppet är ju som man säger det sista som dör... Tror jag på det? Jag tror inte på någonting, men jag har börjat lära mig att hoppas.

/n