Vi den här tiden för ett år sen var saker på väg åt rätt håll, jag var på väg tillbaka till jobbet igen, med massa nya intressanta uppgifter jag såg fram emot...

Under tiden efter det har jag sysselsatt mig med att sitta (för tredje året) som sekreterare i styrelsen på vårat arbetskooperativ, dä jag även agerat IT/media-ansvarig, suttit med i ledningsgruppen samt varit handledare åt ett gäng grabbar. Wow, fantasktiskt. Not so much...

Jag har fortfarande, trots de saker jag åstadkommit ända sen min nystart för fyra år sen, inte kommit tillrätta med min problematik. Jag står Fortfarande i kö för att få neuropsykiatrisk utredning, mitt arbete är numera mer intresserade vad vad jag gör (vilket syns på urinprover) än hur jag mår (vilket man INTE kan se på urinprov, så varför frågar ni?). Jag har arbetet som rehabilitering trots att jag haft ersättning från försäkringskassan, vilket jag tyvärr inte rekomenderar: Inte alls bra att "visa att man är motiverad till att bli bättre" inför FK, de tolkar det som att saker är för bra så de jävlas extra då... Som när de fuckade min ersättning och jag stod utan i tre månader i våras. Jag fick nya skulder. Jag fick internet uppsagt (vilket jag var beroende av att ha i jobbet!!). Jag gick på knäna...

Jag tog återfall.

...antagligen för att inget funkade iaf. Pundarliv, utan en substans i kroppen.

Sen reste jag mig upp igen, ganska fort faktiskt. Jobbade, gjorde rätt för mig.

Då blev jag stämd till tingsrätten för en skuld på ca 1000:-, som redan varit hos kronofogden Men blivit tillbakaskickad till inkasso, TROTS att jag har en pågående utmätning där skulden borde införlivas...

Enough bad luck, yet?

Känns så iaf, jag orkar inte mer. Finns ingen energi kvar att kämpa för längre...

Sjukskrev mig från jobbet för två månader sen, har ändå ersättning fram till årsskiftet så jag kan lika gärna utnyttja den tiden maximalt.

Jag äter medicin igen, snäppet tyngre nu, Efexor.

Mår jag bättre? Nej. Inte ett dugg.

Jag har ångest, jag går sönder varje dag...

Idag konstaterade jag för en vän att jag har gett upp nu, jag är trött på deras jävla mantra om att det blir bättre - för det blir aldrig det. Jag blir bara motarbetad, och jag är för sjuk för att orka det.

...Jag kommer sitta där tills de lyfter upp mig och hjälper mig göra saker bra, annars kommer jag att dö i den där lägenheten.

/n