Jag har knappt tänkt på det på hela dagen, men det slog mig nyss...

Fan, jag firar ju idag. 18 månader. 1½ år sen sista pannan!
Alltså. Wow. Man kan inte sätta sig in i den här känslan, jag trodde nog aldrig på allvar att jag skulle ta mig dit jag är idag... Och om jag lyckades göra det kunde jag aldrig föreställa mig att jag skulle vara rätt nöjd med det.

Bekanta till mig har kallat det "vita knogarnas nykterhet", typ när man håller sig i skinnet bara på pin kiv men egentligen mer eller mindre hatar varje minut av det.

Det hade jag, hela första året.

Jag var ren, men jag mådde skit och hatade tillvaron, hatade mig själv. Hatade alla som sa åt mig att jag inte fick knarka. Hatade mig själv ännu mer för att jag bara ville knarka. Men inte fick. Inte kunde.

Jag har fortfarande såna dagar så klart, när allt bara är skit och jag bara vill försvinna in i den galenskap som mitt missbruk bestod av. Försvinna till tryggheten i en sjuk värld jag känner utan och innan. För det finns en sjuk jävla trygghet att bara veta det faktum att vad man än gör så har det redan gått åt helvete och man kan inte förändra det, och därför behöver man inte oroa sig...

Nu oroar jag mig för allt, för jag vet aldrig om det kommer gå bra eller dåligt.
Men jag härdar ut, för äntligen får jag något tillbaka. Det går bra ibland. Oftare & oftare till och med.

Så det är överlag bättre nu, mitt liv. Det är det faktiskt.

Klart jag problem, rätt många, en del som finns kvar sen innan jag började missbruka - som jag kanske kan få hjälp med framöver. En del problem som är orsakade av mitt missbruk, och det enda jag kan göra är att vänta ut dom, se om de går över. Eller fixa dom. Eller anpassa mig.

Men idag när folk frågar mig hur jag mår kan jag emellanåt faktiskt svara:
Bra! & dessutom mena det jag säger. Det är ganska häftigt...

Kändes passande med den här grymma AC/DC-låten idag...
Både titel och låttext-utdrag är tänkvärda för mig, känner jag, för jag har fan kommit långt!


...mest anmärkningsvärt är väl att jag glömde bort att uppmärksamma det under gårdagen. Det har varit rätt viktigt att räkna, men jag känner att det tar mindre och mindre plats i mitt liv. Nu är det mest en trevlig överaskning jag kommer på ibland att, "Oj, har det redan gått SÅ lång tid...?", vilket känns som ett bra tecken.

Men jag har så mkt annat i mitt liv nu. Jag har fått anledningar att se framåt, snarare än att hela tiden blicka bakåt & vara livrädd för att gå in på nya okända territorier... Jag är naturligtvis fortfarande livrädd! Tro inget annat...
Men jag hanterar det på ett helt annat sätt, & dessutom finns det ju numera någon som håller mig i handen när det är jobbigt... Faktum är att jag inte behövt äta någon medicin på evigheter!

& om jag lyckas med den kommer socialtjänsten inte få ett ruttet öre av mig! :)

Det är nämligen så här, att jag har ju dragit på mig en del skulder. Böter till exempel, räkningar som jag inte orkat/kunnat betala eller helt enkelt skitit i... & kronofogden har försökt göra utmätning på mig men det har ju inte hjälpt...
Jag är ju pank, ett socialbidragsoffer... Jag har noll & ingenting. När dom gorde utmätningen hade dom inte ens ett mobilnummer till mig, än mindre en adress, till slut hittade dom mig på behandlingshemmet och skickade papper dit, & i dom stod det i princip bara att jag är pank!

Men, nu får jag ju pengar. Typ.
Pengarna som soc tänker ta...

Så jag har ringt Kronis å tjallat ner mig själv... :D
Bett dom kolla upp om in te dom har rätt att sno pengarna framför näsan på Soc å betala mina skulder med!!! Det tjänar jag ju mkt mer på än att bara bli av med allt...

Snacka om nöjd, bara det här funkar så... :D

Ja, jävlar vad det svänger...

Jag är faktiskt just nu, oavsett starten på dagen, jävligt nöjd...
En konstig känsla som jag inte är särskillt van vid, men jag tror att jag tycker om den...
Det är liksom varmt i magen, nästan så att jag mår illa, men inte riktigt. Det känns bra!

Jag har just avslutat vad jag tror är mitt sista viktiga samtal för idag, min handläggare på Försäkringskassan ringde upp mig.
   (Tack!! ...det är liksom något lättare att svara än att ringa...)

Jag fick en mail-adress att skicka mitt yttrande till, och när han fick upp dokumentet på skärmen sa han till och med:
  "Oj, det var riktigt fint skrivet! " ...& det kändes jävligt bra att höra, trots att det var en mkt liten sak.
Jag behöver såna spontana reaktioner. De är på ett sätt så mkt mer värdefulla än saker som kommer från folk som "måste" eller bör ge en komplimanger eller beröm...

Så nu känns det alltså jävligt bra.
Jag har gjort allt det jag föresatt mig att göra idag, & jag kan bara vänta på att dom fattar beslutet.
Beroende på vad som sker då kanske jag överklagar, men jag orkar inte bekymra mig för det nu.
Det är dom som har bollen, och jag är maktlös i alla fall... Jag har gjort allt jag kan för stunden!

Tänk om jag kunde få må så här åtminstone en stund varje dag!!
Då skulle jag orka vilja leva... Det skulle vara as-häftigt... :)