Jag har knappt tänkt på det på hela dagen, men det slog mig nyss...

Fan, jag firar ju idag. 18 månader. 1½ år sen sista pannan!
Alltså. Wow. Man kan inte sätta sig in i den här känslan, jag trodde nog aldrig på allvar att jag skulle ta mig dit jag är idag... Och om jag lyckades göra det kunde jag aldrig föreställa mig att jag skulle vara rätt nöjd med det.

Bekanta till mig har kallat det "vita knogarnas nykterhet", typ när man håller sig i skinnet bara på pin kiv men egentligen mer eller mindre hatar varje minut av det.

Det hade jag, hela första året.

Jag var ren, men jag mådde skit och hatade tillvaron, hatade mig själv. Hatade alla som sa åt mig att jag inte fick knarka. Hatade mig själv ännu mer för att jag bara ville knarka. Men inte fick. Inte kunde.

Jag har fortfarande såna dagar så klart, när allt bara är skit och jag bara vill försvinna in i den galenskap som mitt missbruk bestod av. Försvinna till tryggheten i en sjuk värld jag känner utan och innan. För det finns en sjuk jävla trygghet att bara veta det faktum att vad man än gör så har det redan gått åt helvete och man kan inte förändra det, och därför behöver man inte oroa sig...

Nu oroar jag mig för allt, för jag vet aldrig om det kommer gå bra eller dåligt.
Men jag härdar ut, för äntligen får jag något tillbaka. Det går bra ibland. Oftare & oftare till och med.

Så det är överlag bättre nu, mitt liv. Det är det faktiskt.

Klart jag problem, rätt många, en del som finns kvar sen innan jag började missbruka - som jag kanske kan få hjälp med framöver. En del problem som är orsakade av mitt missbruk, och det enda jag kan göra är att vänta ut dom, se om de går över. Eller fixa dom. Eller anpassa mig.

Men idag när folk frågar mig hur jag mår kan jag emellanåt faktiskt svara:
Bra! & dessutom mena det jag säger. Det är ganska häftigt...