Sista tiden har jag mer och mer kännt mig som ett emotionellt streck...

Jag vet inte riktigt vad det kan bero på. Det är alltså inte så att jag mår dåligt eller så, tror jag. Jag mår helt enkelt inte särskillt mkt över huvud taget. Tror jag. Jag har alltid har svallande känslor som inte gått att kontrollera, och det har varit sjukt jobbigt... En av (de många) anledningarna till mitt missbruk, skulle jag vilja hävda, eftersom jag hade en viss kontroll över mitt inre.

Jag har även en diagnos som sattes för runt ett år sen som hävdar att jag har en emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline som vissa säger... En diagnos jag aldrig riktigt förstod mig på och som i min ringa mening är tvivelaktig, eftersom man inte gjorde någon seriös utredning när den sattes - dock har jag ibland tänkt att den kunde förklara en del av problemen jag haft.

Men den förklarar inte det som händer med mig nu.

Jag känner mig liksom... Likgiltig. I massor med avseenden. Jag är inte särskillt glad, men inte heller nere & deppig. Det kvittar liksom, allt kvittar. Kärlek är ett mycket bra exempel på en känsla jag haft väldigt svårt att hantera, åt alla håll. Jag blev alltid oändligt kär förr, det sa bara pang och var intensivt som fan... Men om det inte lett någonstans inom ett par veckor så svalnade jag och hittade någon annan att bli våldsamt förälskad i. Och besvikelser på det området var oerhört smärtsamma, som om själen skulle gå mitt itu. & jag grät ofta.

Nu umgås jag frekvent med någon i vars sällskap jag oftast trivs, men i ärlighetens namn känner jag inget. Inget alls. Det kan kvitta... Jag saknar inte när han är borta, jag blir inte extra upprymd när vi ska ses...
Det här är naturligtvis jobbigt och ingen hållbar situation, vad ska jag säga? Jag kan inte besvara hans uppvaktande ord, inte ärligt... För jag är som ett streck.

Jag blir arg ibland, men det är ytterst sällan nu för tiden...
Sammanfaller i princip alltid med "den tiden i månaden", så jag vet inte om det ska räknas.

Har jag blivit avtrubbad, eller vad är det frågan om?

Frågan är dock om inte det här är lite prakktiskt i vissa avseenden...
Men det kan ju inte vara normalt, eller? Är det det?