Rösta på Piratpartiet till EU-parlamentet

Årets Obligatoriska Inlägg

Vi den här tiden för ett år sen var saker på väg åt rätt håll, jag var på väg tillbaka till jobbet igen, med massa nya intressanta uppgifter jag såg fram emot...
Under tiden efter det har jag sysselsatt mig med att sitta (för tredje året) som sekreterare i styrelsen på vårat arbetskooperativ, dä jag även agerat IT/media-ansvarig, suttit med i ledningsgruppen samt varit handledare åt ett gäng grabbar. Wow, fantasktiskt. Not so much...
Jag har fortfarande, trots de saker jag åstadkommit ända sen min nystart för fyra år sen, inte kommit tillrätta med min problematik. Jag står Fortfarande i kö för att få neuropsykiatrisk utredning, mitt arbete är numera mer intresserade vad vad jag gör (vilket syns på urinprover) än hur jag mår (vilket man INTE kan se på urinprov, så varför frågar ni?). Jag har arbetet som rehabilitering trots att jag haft ersättning från försäkringskassan, vilket jag tyvärr inte rekomenderar: Inte alls bra att "visa att man är motiverad till att bli bättre" inför FK, de tolkar det som att saker är för bra så de jävlas extra då... Som när de fuckade min ersättning och jag stod utan i tre månader i våras. Jag fick nya skulder. Jag fick internet uppsagt (vilket jag var beroende av att ha i jobbet!!). Jag gick på knäna...
Jag tog återfall.
...antagligen för att inget funkade iaf. Pundarliv, utan en substans i kroppen.
Sen reste jag mig upp igen, ganska fort faktiskt. Jobbade, gjorde rätt för mig.
Då blev jag stämd till tingsrätten för en skuld på ca 1000:-, som redan varit hos kronofogden Men blivit tillbakaskickad till inkasso, TROTS att jag har en pågående utmätning där skulden borde införlivas...
Enough bad luck, yet?
Känns så iaf, jag orkar inte mer. Finns ingen energi kvar att kämpa för längre...
Sjukskrev mig från jobbet för två månader sen, har ändå ersättning fram till årsskiftet så jag kan lika gärna utnyttja den tiden maximalt.
Jag äter medicin igen, snäppet tyngre nu, Efexor.
Mår jag bättre? Nej. Inte ett dugg.
Jag har ångest, jag går sönder varje dag...
Idag konstaterade jag för en vän att jag har gett upp nu, jag är trött på deras jävla mantra om att det blir bättre - för det blir aldrig det. Jag blir bara motarbetad, och jag är för sjuk för att orka det.
...Jag kommer sitta där tills de lyfter upp mig och hjälper mig göra saker bra, annars kommer jag att dö i den där lägenheten.
/n

Good Morning, Welcome to Hell...


Shit, jag vet inte om jag är inne på mitt fjärde eller femte telefonsamtal idag.
& det enda jag inte fått magknip & hjärtklappning av är samtalet till min pappa...

Än så länge kan jag iaf andas normalt, men jag har så mycket adrenalin i kroppen att jag skakar som ett asplöv.

& så tror folk att jag bara "inte tycker om" att ringa, för att jag har varit narkoman. =/
    Seriöst, när ska min fobi tas på allvar?
Jag hade naturligtvis varit tvungen att ringa de här samtalen idag ändå, dom är viktiga och jag kan inte be någon annan den här gången... Jag har pratat med två personer på Länsstyrelsen, och två personer på Försäkringskassan samt pratat in ett meddelande på min FK-handläggares maskin... Det gäller naturligtvis mitt krig!

Om aktivitetsersättningen, Försörjningsstöds återkrav, och om jag ska betala tandvården eller ej.
Jag motsätter mig detta, jag kan jag ju inte få motsvarande hjälp av FK, så jag fattar inte hur Soc kan kräva tillbaka pengarna. Jag har ju inte skrivit på ngt jävla lånepapper, och inte heller blivit informerad om att jag kan behöva betala tillbaka tandvårdsstödet.

FAN, jag blir så jävla trött!! På allt. På att anstränga mig...
Jag vet ju att jag gör att det här för min egen skull och inte för någon annan, men det är svårt...
Svårt att känna att det är värt det. Jag känner mig mest... Sviken & Lurad...

Tur att jag har stödet från min kurator på Resursteamet, han har kämpat endel med mig i det här. Det gör att det känns mer rätt att jobba vidare... Att inte ge upp. Jag har gjort det så många gånger förr, precis på mållinjen...
Skönt att veta att någon tror på mig och ställer upp på mig, trots att han verkligen vet var jag har varit...
Kanske just för att han vet var jag varit, förstås... Ingen vacker syn, det han sett av mig förr.
Känns liksom också som att jag vill vara en av de personer han hjälpt till varaktig drogfrihet, det ger mig lite mer motivation att kämpa... För dom personer som kämpar för mig!

En vacker dag hoppas jag att jag kan känna att jag förtjänar min drogfrihet och förtjänar att må bra...
För stunden kan jag åtminstone känna att jag förtjänar den här hjälpen att laga mina tänder!!
Alltid ett steg...

Tillbaka till telefonvakteriet. Huh!
Hemskt, hemskt, hemskt! Men det måste göras...
Minst ett samtal till ska jag klara av idag!

Hjärndöd

Fan! Jag vill slå sönder någonting, Jag vill slå i mig någonting.

Det är med yttersta jävla ansträngning jag låter bli att möblera om min lägenhet och kasta alla mina nya fina saker om kring mig, trasa sönder och förstöra allt... Det ligger innuti mig & bara växer, som en liten kolsvart stenhård klump.
Paniken, ångesten, ilskan. Maktlösheten... & det här ska Atarax hjälpa mot? Det gör det inte. Men det är det enda alternativ jag har. Det andra är uteslutet, än så länge har det inte gått så långt, men jag oroar mig... Men, inte idag.
Jag måste fixa det här idag. Inte slå sönder mitt hem, inte slå sönder min arm.

Jag kommer som det ser ut nu inte få några retroaktiva pengar från FK, för socialtjänsten har krävt tillbaka ALLT jag fått av dom den senaste tiden, & då menar jag ALLT!
Okej för att jag ska betala tillbaka försörjningsstöd & hyror (det godtar jag eftersom dom informerade om det i god tid), men nu plötsligt ska dom ha tillbaka allt som det kostade att gå & laga mina tänder...
Jag hade inte en enda hel tand i munnen (& det är tyvärr ingen överdrift), det kostade 40.000:- att laga allt (inkl. dra ut 4 tänder, rotfylla & stifta tre tänder samt laga alla övrigt hål, + narkosen för min tandläkarskräck). Jag bad soc om hjälp med det, för att jag aldrig skulle ha råd själv, och utan deras hjälp skulle jag inte ha fixat det...
Nu ska de jävla asen ha mig att betala i alla fall! & jag kan inte göra NÅGONTING åt saken, trots att dom aldrig informerat mig om det här då när jag fick beslutet på tandläkar-hjälp, eller ens senare. Förns nu, när det är för sent & jag inte kan göra något åt saken.

Hela min ekonomiska planering har just ramlat i bitar & jag känner mig bara grundlurad & överkörd!

Varför i helvete försöker jag ens med allt det här???
Det upprepar sig...
Jag försöker ta itu med saker på rätt sätt, jag gör det jag ska, sköter mig, är med & tar del i beslut & allt, men ändå trampar dom på mig. Fan, fattar dom inte att jag fortfarande ligger ner & desperat försöker resa mig & börja om?!

Just nu vill jag bara knarka mig hjärndöd.
...men jag får göra det i Fallout3 istället...


Jag skulle aldrig ha lagat dom där jävla tänderna...

RSS 2.0

Piratpartiet

FRAdar

iNTeGriTY