Rösta på Piratpartiet till EU-parlamentet

Fobi

Fobi (av grek. φόβος, fobos, "fruktan"), en irrationell, ihållande rädsla för särskilda situationer, objekt, aktiviteter, eller personer. Det vanligaste symptomet för denna rubbning är den orimliga viljan att undvika fruktade saker. När rädslan är bortom ens kontroll, eller om rädslan inkräktar på det dagliga livet, kan en diagnos under en av ångeststörningarna göras.*


Jag har egentligen två fobier, det ena är mitt problem med telefoner. Eller snarare att ringa från dom. Dett problem dök upp redan i tonåren, och har bitit sig fast sen dess. Vad jag inte fattar är varför detta så sällan tas på allvar i min omedelbara omgivning? "Det är bara att träna så blir det bra..."
Träna? Vad tror folk att jag har gjort de senaste åren? Men jag har fortfarande ett bestående problem, även om det sällan leder till panikångest och andningssvårigheter längre, så är det osäkert om det kommer bli mycket bättre än vad det är nu. Jag blir fortfarande illamående varje gång jag behöver ringa någon jag inte är van att prata i telefon med, observera - det räcker inte att jag känner personen i fråga, jag måste vara van vid samtalen.

Till exempel drar jag mig till och med för att ringa min familj när jag inte har ett viktigt ärende, jag ringer i princip aldrig bara för att fråga hur det är...

Min andra fobi är av något nyare datum; Social fobi. Jag har väldigt svårt med andra människor nu för tiden, vilket det dock inte är fullt så konstigt att folk inte förstår. Jag var jättesocial förr, och mycket av det sitter kvar när jag väl kommer igång i att kommunicera med folk. Så jag förstår att det är svårbegripligt att inse mina problem där.
Men i själva verket är kontakten med andra människor väldigt problematisk, och jag trivs bäst ensam - därför att jag inte behöver tänka på alla konstiga saker som dyker upp i mitt huvud i kontakten med andra människor. Det som är svårast är att inleda en kontakt, om jag inte har någon med mig jag redan litar någorlunda på som kan, så att säga, "sparka på mig"...

Väldigt få personer accepterar det här hos mig, antagligen för att dom inte vet vad en fobi är. "en irrationell, ihållande rädsla"... Man kan inte använda logik på irrationellla rädslor. Man får vackert acceptera att det här är jag.

Det blir ju jag tvungen att göra...

Suger just idag, dock. Jag vill gå på piratfika, träffa andra pirater och engagera mig mer än att bara skriva på den här bloggen som ingen läser (okej, ingen är att ta i, jag har i genomsnitt 5-8 läsare/dag). Men jag vet inte om det blir av, för klumpen i magen växer redan vid tanken på folk jag inte känner... =/


*. Källa: Wikipedia: Fobi

avtrubbad?


Sista tiden har jag mer och mer kännt mig som ett emotionellt streck...

Jag vet inte riktigt vad det kan bero på. Det är alltså inte så att jag mår dåligt eller så, tror jag. Jag mår helt enkelt inte särskillt mkt över huvud taget. Tror jag. Jag har alltid har svallande känslor som inte gått att kontrollera, och det har varit sjukt jobbigt... En av (de många) anledningarna till mitt missbruk, skulle jag vilja hävda, eftersom jag hade en viss kontroll över mitt inre.

Jag har även en diagnos som sattes för runt ett år sen som hävdar att jag har en emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline som vissa säger... En diagnos jag aldrig riktigt förstod mig på och som i min ringa mening är tvivelaktig, eftersom man inte gjorde någon seriös utredning när den sattes - dock har jag ibland tänkt att den kunde förklara en del av problemen jag haft.

Men den förklarar inte det som händer med mig nu.

Jag känner mig liksom... Likgiltig. I massor med avseenden. Jag är inte särskillt glad, men inte heller nere & deppig. Det kvittar liksom, allt kvittar. Kärlek är ett mycket bra exempel på en känsla jag haft väldigt svårt att hantera, åt alla håll. Jag blev alltid oändligt kär förr, det sa bara pang och var intensivt som fan... Men om det inte lett någonstans inom ett par veckor så svalnade jag och hittade någon annan att bli våldsamt förälskad i. Och besvikelser på det området var oerhört smärtsamma, som om själen skulle gå mitt itu. & jag grät ofta.

Nu umgås jag frekvent med någon i vars sällskap jag oftast trivs, men i ärlighetens namn känner jag inget. Inget alls. Det kan kvitta... Jag saknar inte när han är borta, jag blir inte extra upprymd när vi ska ses...
Det här är naturligtvis jobbigt och ingen hållbar situation, vad ska jag säga? Jag kan inte besvara hans uppvaktande ord, inte ärligt... För jag är som ett streck.

Jag blir arg ibland, men det är ytterst sällan nu för tiden...
Sammanfaller i princip alltid med "den tiden i månaden", så jag vet inte om det ska räknas.

Har jag blivit avtrubbad, eller vad är det frågan om?

Frågan är dock om inte det här är lite prakktiskt i vissa avseenden...
Men det kan ju inte vara normalt, eller? Är det det?

Så jävla dumt...


Jag fattar inte vad jag håller på med.
Jag är så trött på att sitta brevid och se mig själv sumpa chanser och pajja saker. Men jag kan inte göra ngt åtr det, det liksom bara händer... - Hela tiden! Jag kastar ur mig fel saker och det blir pankaka när min omgivning inte förstår, och försöker jag förklara trasslar jag bara in mig ännu mer i idiotiska argument.
Altså, det är inte det att jag är dum, egentligen, inte från början. Men det går trögt nu för tiden, tar längre tid att komma fram till slutsatser och ofta hinner jag prata innan dess...

(Till exempel, när jag svarar Va!? jämt och ständigt, har jag egentligen oftast hört vad folk sagt, men min hjärna har liksom inte hunnit processa informationen ännu. Jag tror jag bara hört ett ljud jag inte förstår... Jag vinner tid på att be om upprepning, fast ibland är det så att jag inte fattar förns andra gången jag hör ngt, att jag faktiskt hörde rätt första gången...)

Fast det var inte det jag ville skriva om idag egentligen. Det handlar om mina puckade rädslor.
Om det faktum att jag inte är den jag var och att det skrämmer mig så mkt att jag inte fungerar som jag vill...
& om gamla problem som jag fortfarande inte kommit till rätta med, som tvärtom bara blir värre ju längre tiden går.

Jag vågar inte tro på verkligheten, jag har haft dom problemen minst halva mitt liv, när jag tänker till baka så inträffade första bekräftade incidenten när jag var 14 år gammal, jag levde i total förnekelse över en ganska hemsk sak som hänt mig. & då menar jag total! I vilket fall tvingades jag i slutänden acceptera att det här hänt, men jag har idag fortfarande svårt med den grejjen, för jag minns men ibland undrar jag ändå om jag inte har inbillat mig alltihop...
Sen dess har den reaktionen dykt upp i olika situationer, mer frekvent under perioder jag mått sämre. Men på senare år påverkar det i princip aldrig "dåliga saker" som jag inte orkar hantera, tvärtom - Det är dom bra sakerna jag inte klarar av att tro på och acceptera som verklighet. Jag plockar sönder upplevelser och minnen till jag hittar den slutsats jag förväntar mig. - Att det inte är sant, att jag nog inbillade mig eller tolkade situationen fel...

& jag är så rädd att bli avvisad att jag aldrig vågar ta några steg längre, att jag sitter kvar och väntar på att allt ska gå åt helvete och rinna ut i sanden. Men då är det ju i alla fall inte mitt fel att det blev så, eller?!

Vilket inte heller är sant, jag ljuger ju bara för mig själv. Det är ju lika mkt mitt fel ändå...

& nu är jag alltså där igen.
På väg att pajja ngt, antingen genom att klanta till det eller missa att säga det jag borde.
Mest det senare, tror jag...

-Du är så söt! -Tack...
-Jag tycker om dig! -Vad bra...

Fantasifullt värre. Det mesta jag lyckats pressa fram, när jag började känna mig dum, var "detsamma". Bra där!!!
Jag får väl vara glad att han står ut med mig och mitt konstiga beteende... Än så länge. Jag vet inte...
Det hade varit enklare om det här hade varit det enda problemet.
Det är det ju inte, den där intima biten är ännu svårare... -Se inte så rädd ut, sa han. Så bra syns det tydligen på mig att jag är obekväm med situationen, det är väl inte det sexigaste som finns...
Vem vill ha sex med ngn som ser livrädd ut? Jag har helt enkelt fortfarande byxorna på, men nu är det inte av samma orsak som jag valde det från början... Nu vill jag, men kan inte.

Fan för min sjuka, sjuka hjärna!!!

Han kommer nog snart börja störa sig på det första problemet, & jag vet inte hur jag ska förklara det för honom, för han verkar tycka att allt sånt där är så enkelt...
Det andra problemet tror jag att det är jag som stör mig mest på, faktiskt.

Oavsett vilket så kommer det inte funka mellan oss länge till om jag inte får ordning på de här bitarna.
För jag kommer inte orka. För om jag inte kan leva ett någorlunda normalt liv så vet jag inte om jag har lust...

Terapi?


Jag har den senaste tiden utsatt mig för folksamlingar och stress i princip dagligen, och jag menar naturligtvis julhandeln... Folk är ju som galna, och varje gång känner jag först panik en stund, sen ilska (och tyvärr vissa gamla känslomönster som jag nog egentligen helst skulle vara utan...) och slutligen en uppgivenhet över att jag ens försöker och ger mig ut i kaoset. Sen försöker jag se det lite som en sorts terapi, i hopp om att kanske lära mig hantera min sociala fobi och låga stresströskel... Vilket är ett stort skämt i sig. Det blir ju bara värre!!

Idag var det iofs ngt bättre än dagen före julafton, minst lika mkt folk men dom var inte lika stressade för att hinna köpa de sista klapparna... Ändå hamnade jag i gamla tankar idag när jag tröttnade på hur respektlösa människor är och blev lika dan själv... Jag armbågade mig fram med tom blick och tills slut började folk vika undan, precis som förr...
Konstigt nog fick jag en tillfredsställande känsla av det där, av att folk aktade sig för mig... (Precis så, era jävlar, AKTA er för fan, för jag är farlig!!) Det är nog en sak jag alltid kommer sakna, fast det egentligen borde stört mig då... Att få vara i fred är skönt, då bryr man sig inte varför... Spelar ingen roll om dom går ur vägen för att man ser konstig, farlig eller förvirrad ut... Eller om dom skyr en som pesten för att man är påtänd. Man får iaf vara i fred. Det saknar jag... Stormens öga.

Shoppingen idag gick iaf som det skulle, men det får vara nog nu...
Min sociala fobi är här för att stanna, och jag trivs rätt bra med den faktiskt.
Så länge jag klarar av de situationer som jag måste, och inte kommer undan från (som jobb etc.) så förstår jag inte varför jag skulle behöva göra ngt åt resten... (jag känner ofta att omgivningen förväntar sig att jag ska vilja vara mer social...)

Jag trivs bra själv... Hellre några få personer nära mig som verkligen betyder ngt, än hundratals oviktiga!!!

"livet är inte roligt när man inte knarkar"


Väl menat, men totalt fel...

En vän sa det till mig häromdan när jag var gnälligare än vanligt. Han ville väl få mig att kapitulera och "gilla läget" (som alla nu för tiden?) antar jag, men det låter mest som att man helt enkelt måste knarka för att saker ska bli något annat än tråkigt och tradigt... Tur att jag vet att han inte menade det, för min lilla hjärna tolkar gärna som den vill när den anser att jag har för mycket blod i mitt amfetamin-omlopp... :p

Det har varit en sån där vecka igen, när inget funkar, allt är bara fel och jag har knappt ätit något... Jag har massor med mat, men det går liksom inte. Jag blir illamående bara jag går ut i köket och tittar i skåpen.
& jag tänker på knark, typ hela tiden. Konstant. Skitjobbigt...

Jag måste ha något annat än det här, annars kommer det gå åt helvete förr eller senare. Jag kan inte gå dag efter dag i samma jävla spiral, känna att allt är meningslöst och må dåligt för att jag vill men inte kan knarka.
Det räcker inte, det är inte att leva. Jag är så fruktansvärt trött på att bara överleva. På att hela tiden stå på kanten i väntan på... Jag vet inte vad. Ett liv värt att leva. Lite livsglädje...?

Fan, om jag ALDRIG kan få må bra, tycka om mig själv och tycka om att leva, vad är då poängen?
Vem lever jag för egentligen... För familjen? För Soc? Jag vet bara att inget jag gör är för min skull, för jag tycker inte ens om mig själv... Vilket i slutänden innebär att jag inte bryr mig särskilt mkt. Om någonting egentligen...
& ändå gör jag det här, låter bli knarket och försöker sköta mig. Hoppas liksom någonstans att den dagen kommer då jag hittar en mening med det... Men om jag ska orka det måste ngt hända snart.

Jag behöver lite mening i mitt liv, annars kan det fan kvitta...

Jag sjunker...

...långsamt neråt.

Det är inte alls bra nu, vet inte hur länge jag orkar hålla samman.
Lite till, hoppas jag, till jul-lovet (eller vad man ska säga... semester?) iaf, sen gör det inte lika mkt om jag krashar... Har jag tur hinner jag plocka ihop bitarna innan jag börjar jobba sen igen. Om jag har tur.

Jag vet inte vad som är det största problemet just nu, antagligen Soc/FK-grejjen fortfarande, att dom tog pengarna och det... Känner mig så överkörd. Inte en jävel har lyssnat på vad jag har att säga. "Du kan komma med synpunkter"... MY ASS att jag kunde!! Det sket dom ju i, "Vi kan inte göra något". Varför bad dom om min åsikt då? Jävligt puckat.
Jag lade ner massa tid och energi på det där... Jag vet inte om jag har något kvar att ge nu.

Jag vill bara sova. I typ hundra år minst...
Ännu bättre vore förståss att slippa sova alls. Det skulle sitta fint... Jävligt fint.
Men det kommer inte hända, inte nu. Hoppas jag. Jag vill inte (fast jag vill ju)...
Det går runt i huvudet på mig mer eller mindre hela tiden, dom tankarna... Jag vill inte ha dom där, jag orkar inte.

så det här så här det känns...


...att leva ett normalt liv? Att leva för helgen?

Anyway, efter en minst sagt avskyvärd vecka (att förlora ett krig är inte roligt) så har jag haft en i det närmaste perfekt helg!
Jag fick besök igen, från Sthlm. Av min... vad säger man, vän? Manlig bekant? En trevlig kille iaf. Benämningen kompis är så konstig, känns det som... Nu för tiden. En kompis är liksom någon jag "partajar" med typ. För att inte tala om att jag tidigare nästan bara umgick med killar jag dessutom brukade sätta på, lite "all in one"...
Så "kompis" känns inte rätt längre. (Jag vet inte om jag har nämnt det, men jag har gått i celibat. Jag har inte sex!!)

Hmm, ja, vän får nog duga. Spelar egentligen ingen roll, antar jag.

Vi har iaf haft en sjukt normal helg (jag tror det är normalt iaf, jag har så lite att jämföra med). Vi har varit & shoppat smarta saker på IKEA, skruvat ihop/upp hyllor. Samt fått en (stor fin platt) skärm ovanför min säng, nu kan man ligga där och titta på film... Det är SÅ sjukt bra & mysigt!! Vi har även lagat mat (eller mest jag lagade mat, han diskade) och kalasat på min goda lasagne och en makaronilåda.

...visst låter det som en normal helg? Toppen faktiskt...
Den här sortens helger kan jag lätt vänja mig vid.

Det enda jag är lite tveksam till är om jag vill "leva för helgen", så där Svensson som vissa gör... Sparkade på av systemet - slavandes 5 dagar i veckan - för att sedan bara leva 2 dagar... Jag vill ju göra något meningsfullt på dagarna, jobba eller så, men jag vill ju ha något jag trivs med.
Oj, vilka krav!! Nej, egentligen inte... Mest självbevarelsedrift, jag vill ju inte halka snett igen... Och jag är fortfarande rätt känslig! Förresten borde alla få göra något dom trivs med, och det är en stor lögn att samhället skulle gå under då, för det är faktiskt inte så att alla utan undantag vill bli fotomodeller eller poliser... (framförallt inte jag!)
Okej, jag har ju aldrig träffat någon som drömmer om att sitta i kassan på ICA, men ingen ska heller behöva göra det hela livet. Fast man kanske måste det ett litet tag iofs, vilket är okej, bara man inte behöver fastna där...

Oj, så snurrigt allt blev, jag skriver inte så bra idag, känner jag....
Tar det ngn annan dag!

deprimerande...


fan, ibland reagerar man så konstigt.

under mitt packande fick jag för mig att kika lite i en stor mapp med gamla teckningar/målningar från när jag var mindre, typ låg- & mellanstadieåldern någonstans. Fy fan så dålig jag var på att rita, är allt jag kan tänka... Jag var inte alls särskillt begåvad på det området, så som mina föräldrar gärna hävdar... Hittade till och med ansökningsproverna som dom skickade in till en konstskola när jag skulle börja fjärdeklass. Jag har gjort mkt bättre saker än dom (redan på den tiden alltså) och jag förstår inte varför morsan valde dom teckningarna... Däremot förstår jag till fullo varför jag INTE blev antagen till konstklass...

Vad som egentligen anspelas i rubriken och inledningen av detta inlägg var vad som hände när jag bland alla teckningar hittade ett skrivblock, med texten "DIA PROV, Freja 5D" på. Diagnostiska prov i matematik från när jag gick i femman...

Jag hade rätt lätt för allt i början av skoltiden, även så i matte. Men femman är ju liksom inte i början... (inte när man bara går grundskolan nio år, då är det typ i mitten) När jag gick i femman hade jag redan börjat glida, jag läste ALDRIG några läxor, vilket var EN av de olika orsakerna till att jag började få problem i skolan... En annan anledning var att jag och min lärare inte kunde komma överens... Ibland undrar jag om inte hon hatade mig lika mkt som jag hatade henne. Hon var fruktansvärt opedagogisk! Fler orsaker; Knas hemma, Jag fick inte lära mig passa tider, Jag hade/har ett extremt överskott av hormoner, mm, etc... I alla fall, den här boken var fylld med rättade provsvar, och jag hade faktiskt en riktigt bra statistik, många rätt, några få fel...

Ett prov fick jag 31 av 36 på, och jag menar herregud, det är ju ett BRA resultat, eller? Ändå fick jag kommentar i kanten efteråt; "Beror det ev. på att du ej gjort läxan t.om 72?"
Jag läste det där och började grina...

Hade det där provet gjorts idag hade jag fått stående ovationer, för det kan inte förväntas av mig idag att jag ska få såna resultat... Jag kan nämligen inte räkna matematik.
Jag vet liksom inte hur man gör... Det kör liksom ihop sig i huvudet på mig... & så blir jag stressad, och irriterad... Vilket leder till att jag känner mig svag och hjälplös, & då kan jag verkligen inte räkna ut ngt...

Så, i femte klass hade saker redan börjat gå snett för mig, men uppenbarligen visade jag ändå emellanåt att jag hade ngt innanför pannbenet och kunde saker. Så hur FAN kunde dom sumpa det?
Från att ha varit ett lättlärt barn med en framtid så sitter jag här idag, en gammal sprutnarkoman med en dödlig blodsjukdom som inte ens klarar av att räkna matematik.

Konstigt att man bara vill gråta ibland...



Svar på kommentar:

 ...Nej, det är inte det att jag skäms eller så, jag är bara frustrerad över vad jag har förlorat, över vad jag skulle kunnat bli... Över att ibland inte förstå de enklaste problem & samtidigt veta att jag en gång i tiden förstod dom väldigt väl... Poängen är att jag var bättre på matematik när jag var 12 år än jag är idag... Dels för att jag förträngt vissa saker, dels för att jag inte fick den uppmuntran och utbildning(?) som jag borde och dessutom för att jag har förstört min hjärna under många års tungt missbruk. Ett missbruk som antagligen hade kunnat undvikas om jag fått den hjälp jag behövde i tid, jag var trots allt inte mer än ett barn när jag började förstöra mig själv och under alla dessa år så har socialtjänst och skola stått brevid och tittat på utan att att göra någonting åt det, "det går över, det är en fas, det löser sig..."!

Vad gäller normal, så handlar det om en inbördes känsla av att vara som man (eller snarare jag tycker att jag) borde vara... Det är svårt att förklara. Jag har ingen uppfattning om hur andra människor bör vara för att vara "normala", det vet bara dom själva... Jag vet bara hur jag känner, och jag har alltid haft ett problem med att fungera i min omgivning, att klara av att leva upp till det som jag känner förväntas av mig. Dessutom har jag alltid haft svårt att göra bara en sak i taget, jag har alltid alldeles för mkt på gång samtidigt och har koncentrationssvårigheter... Om det händer för mkt runt omkring mig får jag svårt och fokusera för att jag tar in för mkt av allt annat, då kan jag helt missa vad folk som jag pratar med säger och sånt... & det händer inte helt sällan heller, & det är jobbigt, jag är mer eller mindre alltid trött.
Därför var amfetaminet min "räddning", för plötslig fungerade jag innuti. Därför att jag blev lugn och fokuserad, jag kunde göra en sak i taget (hrm, ja, snöa in i prylar alltså...) eller så kunde jag välja att göra massor med saker på en gång om jag ville men jag blev ju inte lika trött av att mentalt vara överallt samtidigt... Jag var varken trött eller pigg, jag var liksom det jag ville vara. Ville jag sova gjorde jag det, ville jag vara vaken så körde jag tills jag tappade räkningen på dagarna eller tills kroppen sa ifrån och jag däckade... I min värld var det bra att jag kunde göra som jag ville, och jag blev av med den där rastlösheten som annars kryper i mig... Och så den känslomässiga biten, för jag mådde så mkt bättre, var gladare och allt. Trodde jag iaf, förmodligen mådde jag bara inte dåligt för att jag blev avtrubbad... (Strax innan jag blev ren sade en vän till mig, "Fan, så känslokall du blir när du är påtänd", vilket chockade mig då för jag inte hade tänkt på det så, men han hade antagligen rätt...)

Alltså, det är väl "normal" för mig, att fungera, med mig själv och min omgivning...
 (Det finns ett annat tidigare inlägg här som också behandlar mitt sätt att använda ordet "normal".)

(...& jag måste tillägga;
 att jag i själva verket inte fungerade så bra i slutänden, utan var hemskt virrig, konstig, fobisk och kriminell är en annan sak, för jag såg ju inte riktigt det då... :p)


var är känslan?


ibland vet jag inte vad jag ska tro... jag blir så förvirrad.

en del av mig tror att jag kanske har ngt på gång, och den delen är nog rätt glad över det...
för jag saknar det där, den där kontakten... mental närhet. att inte vara ensam i tanken jämt.

samtidigt som en annan del av mig inte vill tro, inte vågar tro. en del av mig som är rädd, rädd för att förlora ngt som som är bra som det är... en del av mig som är rädd för att jag har fel - igen. Rädd att det jag ser hör inte är sant. Att allt är inbillning...

& hela jag är rädd för det fysiska. för jag vet inte hur man gör längre, inte när det är på riktigt...
hur ska det vara när det är normalt? jag vet inte längre, för mina gränser försvann för länge sen, jag är ett djur... Jag är galen i den bemärkelsen, jag får aldrig nog av någonting... jag gillar det konstgjorda, det sjuka... det smutsiga.

& var är känslan, den där känslan jag var så beroende av.
känslan av att träffa ngn som gör mig berusad av sin blotta närhet? Jag känner ingenting.
Eller är det som någon sa, jag kanske håller på att bli vuxen, jag behöver inte den där snabba inledande skjutsen längre, jag kanske behöver ngt stadigt, tryggt och långvarigt...

Jag vet inte vad jag ska göra... Om jag nu behöver göra ngt.
Jag får väl göra som vanligt, vänta och se...

/n

sömnlösa nätter...


varför kan jag inte somna?

så jävla trött, sömnen lurar hela tiden runt hörnet men vill inte komma...
fan man skulle haft theralen eller ngt... jag vill sova! ...helst för typ 3 timmar sen.

...perfekt natt att vara vaken.

men jag vill inte tänka så, orkar inte, får inte.
jag ska vara annorlunda nu!

synd bara att jag känner mig precis likadan som igår...



| tankar bakom muren |


Jag fyller mitt tomrum med mediciner & sprit,
Fast jag vet att det dödar mig bit för bit...
Måste dränka omgivningens statiska brus,
Döva allt flimmer med kemiska rus!
Vetat allt för länge åt vilket håll det barka',
Flera år innan jag faktiskt börja knarka,
Jag ville ju bara få det att funka,
Nu sitter jag här med blåmärken & punka...
För att tysta själens avgrundsvrål
Jag sticker sönder min arm med en nål...
Trodde fan aldrig det skulle bli min pryl,
Men jag lever för min pump & kanyl!
Tanig, benig, blekare & blekare,
Borde fan fortsatt att bara va stekare...
Vet inte ens när bubblan sprack,
Kommer fan alltid va beroende av tjack...
Jag vet, det låter som jag är helt bränd,
Pallar ju inte ju inte mig själv om jag inte är påtänd!
Om Du bara kunde fatta denna sjuka smärta,
Skulle det kanske till & med krossa ditt hjärta!
Slutföra detta pussel är ju allt jag vill,
Men kaoset i mig står aldrig still...
Ni hajjar ju ändå inte det som jag ser,
Min mur funkade bra mkt bättre än er!!
Alla tomma löften blir bara fler & fler,
Men jag drömmer snart inga drömmar mer...

[ November 2007, Rebecka LVM ]

Boulevard Of Broken Dreams...


Varför kan jag inte bara funka?

Fan, så jävla mkt jag haft är borta... & då menar jag inte alla grejjer jag haft, prylar & saker.
Nej, så mkt jag haft inom mig och det jag har varit, som bara försvunnit... Shit, jag funkade ju inte ens innan jag kastade bort allt, så hur ska jag få skiten att gå ihop nu?
Var är alla mina idéer, min drivkraft, min motivation. Jag saknar lusten. & mina infall...
Jag är... bara ett streck. Ett tomt hål där det förut fanns energi. Jag vet inte vad jag vill.

Bara vad jag inte vill... & jag är fucking trött på det!!

när depressionen tar överhanden...


..som nu. vet inte när jag egentligen började tappa greppet den här gången...
intellektuellt sett förstod jag väl för ungefär en vecka sen när jag krashade in i väggen.
då tappade jag kontrollen inför mig själv och sen utåt. sen några dagar tillbaka märks det tydligt för alla som vet vad dom ska leta efter, och jag avskyr att må så här... det är inte bara själva tillståndet jag är i, det är lika mkt kontrollförlusten!
jag vill kunna bestämma själv vem jag delar mina problem med, vem som ska få se in i mig.
den gränsen har jag passerat nu, jag vet inte vad jag håller på med längre. noll koll.

och jag vet inte hur länge det kommer vara så här...

jag har alltid letat lösningar förr, snabba lösningar.
terapi, medicin, fantasi, sprit och knark.
det enda som funkat ngn längre stund är sprit och knark...

jag vet inte hur lång tid det kan ta utan, för jag har aldrig klarat av det förr...

visst, endel att mitt mående beror på stress, mkt nya saker och personer på en gång, och på att min inre press ökar ju närmre jag kommer min ett-årsdag... men det här är bara utlösande faktorer. dom har detonerat min inre bomb jag har burit med mig i flera år. den finns alltid här, under ytan, den väntar alltid på en chans att välta allt det jag byggt upp under min illusion av kontroll.

jag har aldrig blivit frisk, bara symptom-fri...

samtal har reglerat mina symptom, lyckopiller har reglerat mina symptom, droger har reglerat mina symptom.

för jag är alldeles för bra på det här! på den här jävla svängen. på att vara duktig. på att prata bort saker. på att reda upp trassel och yttre problem. det är inte nån jävel som på allvar har fattat vilket kaos jag är gjord av!
måste jag fixa saker så gör jag det ett tag, jag tar på mig mina masker och är perfekt, stabil och full av kontroll!!
tills allt rasar samman som ett jävla korthus runt omkring mig och allt som finns kvar är mitt inre kaos.
och alla står där och undrar vad fan som hände.för jag är ju så jävla stark och målmedveten. så vuxen och insiktsfull.

som så många gånger förr är jag trött på det...
inte ansvaret i sig, jag kan det här, jag är ju vuxen...
nej, jag är trött på att det jämt står emellan mig och det jag behöver.

om jag skulle säga att jag inte pallar så tror folk att det är ansvaret jag vill fly, men det handlar inte om det. det handlar om att ta mina problem på allvar, men det har ingen någonsin gjort förr.
det fixar du, du som kan så mkt.

och jag vill ju det, har jag velat i flera år.

om jag nu kan fixa mina problem, kan nån förklara varför jag inte gjort det?
jag vill veta varför jag sitter här och mår som jag gör.
asså, om jag nu kan fixa det här, bara så där...

/n

???

...it's not the drugs that make me an addict...
...it's the need to be somewhere else than right here & right now...


11 månader.

Idag är det exakt 11 månader sen jag smetade i mig sista pannan.

Det är fan rätt stort... Större än man tror.

Det är faktiskt så att många tror att det är skit-enkelt, & ja, i ett avseende är det ju det... Ta inte den första. Men där slutar allt som är enkelt. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt... Jobbigt som fan! Jag undrar fortfarande när det ska börja kännas bra liksom, & enkelt... Jag undrar fortfarande när den dagen kommer då jag också kan säga "Nej, jag vill inte ens ta det"...

För det vill jag. Varje dag tänker jag på det... Ibland saknar jag det, ibland små-planerar jag mitt återfall (jag vet att det låter sjukt, men så är det, Att fantisera är inte samma sak som att tända på), ibland är det naturligtvis skönt att slippa allt letande & jagande efter pengar & tjack, men oftast är det bara jobbigt att inte få. Att inte kunna.
& jävligt jobbigt att vilja göra ngt som är så dåligt för mig...

Jag vill kunna tycka om mig själv, jag vill kunna tycka illa om det som skadar mig. Men jag kan inte, inte än...
Men jag hoppas fortfarande att den dagen kommer, det är därför jag fortfarande kämpar på, det är därför jag är ren idag, för hoppet är ju som man säger det sista som dör... Tror jag på det? Jag tror inte på någonting, men jag har börjat lära mig att hoppas.

/n

Normalitetsbegreppet:

Tack för kommentarerna till mitt senaste inlägg, jag känner dock att jag måste utveckla min användning av ordet "normal".

Vad jag eftersträvar är liksom inte att vara normal eller mainstream utåt, det gav jag upp på redan när jag var runt elva år gammal (& blev kort därefter punkare, något jag egentligen inte kallar mig längre men som jag i ett avseende alltid kommer att vara), utåt är inte lika viktigt som inåt...

Vad omgivningen tror om mig kommer alltid i andra rummet, faktum är att jag genom åren fått folk att tro en hel del om mig och sedan stått vid sidan av om betraktat med viss tillfredställelse. Som ett experiment. Typ. =)
(--& ibland för att jävlas...)

Nej, det viktiga för mig är känslor. Det är där skon klämmer...
Att jag använder benämningen normal är för att jag inte kunde komma på ett bättre ord förut och i det här fallet innefattar ordet för mig många saker som bland annat får det att kännas som att komma hem, att pusselbiten hamnar på sin plats, att det liksom klickar mellan mitt inre och allt det runt omkring. Jag har bland annat stora koncentrentionssvårigheter, så för mig är det en jättestor grej om jag lyckas koncentrera mig tillräckligt mycket för att göra en sak i taget och hålla på med det längre än bara ett par minuter för att sen släppa det å gå vidare till nästa pryl... Det blir så rörigt, både runt mig och inuti mig.
Att till exempel hitta den koncentrationen fick mig att känna mig mer "normal", eller kanske snarare mer som jag tycker att jag borde vara, som jag helt enkelt vill vara! Som jag behöver vara för att må bra...

Jag mottager förövrigt tacksamt förslag på en bättre benämning... =)

/n

Kampen Inuti Mig...

Jag är så kluven & på så många sätt... Ser ingen annan än jag det?

Ibland tycker jag att det borde märkas. Som när jag ena sekunden är den där sociala, soliga, smarta Freja, för att nästa sekund växla, krypa in i mitt skal & bli frånvarande, annorlunda, oförstående & säga konstiga saker.
Är det bara jag som uppfattar skillnaden?
Kan inte vara så, då skulle jag inte fått höra sånt endel säger ibland, 'Freja, du tänker på så konstiga saker'...
& det är sant, det gör jag ibland. Ofta.
Jag ställer frågor som ingen annan vill veta svaret på. Jag har udda & invecklade teorier som ingen annan förstår. (Inte för att dom är intresserade heller, dom flesta strävar efter att göra sig dummare än vad dom är)

Jag vill inte vara dum. Jag vill vara nomal.

Normal, det var så det kändes den där första gången. Det är därför det är så svårt att släppa taget...
Det är ytterligare en sak som gör mig kluven, för djävulen sitter där på min axel & hon är narkoman!! & hon är jag!!
Om jag påpekar att det inte finns något som är normalt med att vara vaken i 14 dagar & sticka sig i armen med stål, då påminner hon mig om att det åtminstone känns så... För hon vet hur viktig känslan är för mig.
Om jag säger att det finns massor av andra som lagt av (eller aldrig börjat) som trivs med sina liv, då skrattar hon åt mig för jag har ju aldrig varit som andra!
Om jag säger att jag är ren, drogfri, då säger hon att vad som än händer kommer jag ändå alltid vara narkoman...

& jag hatar henne!
Samtidigt som jag inte kan annat än älska henne, för hon finns ju alltid där...

& en vacker dag kommer hon att hugga mig i ryggen.

/n

RSS 2.0

Piratpartiet

FRAdar

iNTeGriTY