Tack för kommentarerna till mitt senaste inlägg, jag känner dock att jag måste utveckla min användning av ordet "normal".

Vad jag eftersträvar är liksom inte att vara normal eller mainstream utåt, det gav jag upp på redan när jag var runt elva år gammal (& blev kort därefter punkare, något jag egentligen inte kallar mig längre men som jag i ett avseende alltid kommer att vara), utåt är inte lika viktigt som inåt...

Vad omgivningen tror om mig kommer alltid i andra rummet, faktum är att jag genom åren fått folk att tro en hel del om mig och sedan stått vid sidan av om betraktat med viss tillfredställelse. Som ett experiment. Typ. =)
(--& ibland för att jävlas...)

Nej, det viktiga för mig är känslor. Det är där skon klämmer...
Att jag använder benämningen normal är för att jag inte kunde komma på ett bättre ord förut och i det här fallet innefattar ordet för mig många saker som bland annat får det att kännas som att komma hem, att pusselbiten hamnar på sin plats, att det liksom klickar mellan mitt inre och allt det runt omkring. Jag har bland annat stora koncentrentionssvårigheter, så för mig är det en jättestor grej om jag lyckas koncentrera mig tillräckligt mycket för att göra en sak i taget och hålla på med det längre än bara ett par minuter för att sen släppa det å gå vidare till nästa pryl... Det blir så rörigt, både runt mig och inuti mig.
Att till exempel hitta den koncentrationen fick mig att känna mig mer "normal", eller kanske snarare mer som jag tycker att jag borde vara, som jag helt enkelt vill vara! Som jag behöver vara för att må bra...

Jag mottager förövrigt tacksamt förslag på en bättre benämning... =)

/n