Väl menat, men totalt fel...

En vän sa det till mig häromdan när jag var gnälligare än vanligt. Han ville väl få mig att kapitulera och "gilla läget" (som alla nu för tiden?) antar jag, men det låter mest som att man helt enkelt måste knarka för att saker ska bli något annat än tråkigt och tradigt... Tur att jag vet att han inte menade det, för min lilla hjärna tolkar gärna som den vill när den anser att jag har för mycket blod i mitt amfetamin-omlopp... :p

Det har varit en sån där vecka igen, när inget funkar, allt är bara fel och jag har knappt ätit något... Jag har massor med mat, men det går liksom inte. Jag blir illamående bara jag går ut i köket och tittar i skåpen.
& jag tänker på knark, typ hela tiden. Konstant. Skitjobbigt...

Jag måste ha något annat än det här, annars kommer det gå åt helvete förr eller senare. Jag kan inte gå dag efter dag i samma jävla spiral, känna att allt är meningslöst och må dåligt för att jag vill men inte kan knarka.
Det räcker inte, det är inte att leva. Jag är så fruktansvärt trött på att bara överleva. På att hela tiden stå på kanten i väntan på... Jag vet inte vad. Ett liv värt att leva. Lite livsglädje...?

Fan, om jag ALDRIG kan få må bra, tycka om mig själv och tycka om att leva, vad är då poängen?
Vem lever jag för egentligen... För familjen? För Soc? Jag vet bara att inget jag gör är för min skull, för jag tycker inte ens om mig själv... Vilket i slutänden innebär att jag inte bryr mig särskilt mkt. Om någonting egentligen...
& ändå gör jag det här, låter bli knarket och försöker sköta mig. Hoppas liksom någonstans att den dagen kommer då jag hittar en mening med det... Men om jag ska orka det måste ngt hända snart.

Jag behöver lite mening i mitt liv, annars kan det fan kvitta...