ibland vet jag inte vad jag ska tro... jag blir så förvirrad.

en del av mig tror att jag kanske har ngt på gång, och den delen är nog rätt glad över det...
för jag saknar det där, den där kontakten... mental närhet. att inte vara ensam i tanken jämt.

samtidigt som en annan del av mig inte vill tro, inte vågar tro. en del av mig som är rädd, rädd för att förlora ngt som som är bra som det är... en del av mig som är rädd för att jag har fel - igen. Rädd att det jag ser hör inte är sant. Att allt är inbillning...

& hela jag är rädd för det fysiska. för jag vet inte hur man gör längre, inte när det är på riktigt...
hur ska det vara när det är normalt? jag vet inte längre, för mina gränser försvann för länge sen, jag är ett djur... Jag är galen i den bemärkelsen, jag får aldrig nog av någonting... jag gillar det konstgjorda, det sjuka... det smutsiga.

& var är känslan, den där känslan jag var så beroende av.
känslan av att träffa ngn som gör mig berusad av sin blotta närhet? Jag känner ingenting.
Eller är det som någon sa, jag kanske håller på att bli vuxen, jag behöver inte den där snabba inledande skjutsen längre, jag kanske behöver ngt stadigt, tryggt och långvarigt...

Jag vet inte vad jag ska göra... Om jag nu behöver göra ngt.
Jag får väl göra som vanligt, vänta och se...

/n