Jag har den senaste tiden utsatt mig för folksamlingar och stress i princip dagligen, och jag menar naturligtvis julhandeln... Folk är ju som galna, och varje gång känner jag först panik en stund, sen ilska (och tyvärr vissa gamla känslomönster som jag nog egentligen helst skulle vara utan...) och slutligen en uppgivenhet över att jag ens försöker och ger mig ut i kaoset. Sen försöker jag se det lite som en sorts terapi, i hopp om att kanske lära mig hantera min sociala fobi och låga stresströskel... Vilket är ett stort skämt i sig. Det blir ju bara värre!!

Idag var det iofs ngt bättre än dagen före julafton, minst lika mkt folk men dom var inte lika stressade för att hinna köpa de sista klapparna... Ändå hamnade jag i gamla tankar idag när jag tröttnade på hur respektlösa människor är och blev lika dan själv... Jag armbågade mig fram med tom blick och tills slut började folk vika undan, precis som förr...
Konstigt nog fick jag en tillfredsställande känsla av det där, av att folk aktade sig för mig... (Precis så, era jävlar, AKTA er för fan, för jag är farlig!!) Det är nog en sak jag alltid kommer sakna, fast det egentligen borde stört mig då... Att få vara i fred är skönt, då bryr man sig inte varför... Spelar ingen roll om dom går ur vägen för att man ser konstig, farlig eller förvirrad ut... Eller om dom skyr en som pesten för att man är påtänd. Man får iaf vara i fred. Det saknar jag... Stormens öga.

Shoppingen idag gick iaf som det skulle, men det får vara nog nu...
Min sociala fobi är här för att stanna, och jag trivs rätt bra med den faktiskt.
Så länge jag klarar av de situationer som jag måste, och inte kommer undan från (som jobb etc.) så förstår jag inte varför jag skulle behöva göra ngt åt resten... (jag känner ofta att omgivningen förväntar sig att jag ska vilja vara mer social...)

Jag trivs bra själv... Hellre några få personer nära mig som verkligen betyder ngt, än hundratals oviktiga!!!