...så att jag kan köpa den här hårddisken och kanske den här routern...

fan, ibland reagerar man så konstigt.

under mitt packande fick jag för mig att kika lite i en stor mapp med gamla teckningar/målningar från när jag var mindre, typ låg- & mellanstadieåldern någonstans. Fy fan så dålig jag var på att rita, är allt jag kan tänka... Jag var inte alls särskillt begåvad på det området, så som mina föräldrar gärna hävdar... Hittade till och med ansökningsproverna som dom skickade in till en konstskola när jag skulle börja fjärdeklass. Jag har gjort mkt bättre saker än dom (redan på den tiden alltså) och jag förstår inte varför morsan valde dom teckningarna... Däremot förstår jag till fullo varför jag INTE blev antagen till konstklass...

Vad som egentligen anspelas i rubriken och inledningen av detta inlägg var vad som hände när jag bland alla teckningar hittade ett skrivblock, med texten "DIA PROV, Freja 5D" på. Diagnostiska prov i matematik från när jag gick i femman...

Jag hade rätt lätt för allt i början av skoltiden, även så i matte. Men femman är ju liksom inte i början... (inte när man bara går grundskolan nio år, då är det typ i mitten) När jag gick i femman hade jag redan börjat glida, jag läste ALDRIG några läxor, vilket var EN av de olika orsakerna till att jag började få problem i skolan... En annan anledning var att jag och min lärare inte kunde komma överens... Ibland undrar jag om inte hon hatade mig lika mkt som jag hatade henne. Hon var fruktansvärt opedagogisk! Fler orsaker; Knas hemma, Jag fick inte lära mig passa tider, Jag hade/har ett extremt överskott av hormoner, mm, etc... I alla fall, den här boken var fylld med rättade provsvar, och jag hade faktiskt en riktigt bra statistik, många rätt, några få fel...

Ett prov fick jag 31 av 36 på, och jag menar herregud, det är ju ett BRA resultat, eller? Ändå fick jag kommentar i kanten efteråt; "Beror det ev. på att du ej gjort läxan t.om 72?"
Jag läste det där och började grina...

Hade det där provet gjorts idag hade jag fått stående ovationer, för det kan inte förväntas av mig idag att jag ska få såna resultat... Jag kan nämligen inte räkna matematik.
Jag vet liksom inte hur man gör... Det kör liksom ihop sig i huvudet på mig... & så blir jag stressad, och irriterad... Vilket leder till att jag känner mig svag och hjälplös, & då kan jag verkligen inte räkna ut ngt...

Så, i femte klass hade saker redan börjat gå snett för mig, men uppenbarligen visade jag ändå emellanåt att jag hade ngt innanför pannbenet och kunde saker. Så hur FAN kunde dom sumpa det?
Från att ha varit ett lättlärt barn med en framtid så sitter jag här idag, en gammal sprutnarkoman med en dödlig blodsjukdom som inte ens klarar av att räkna matematik.

Konstigt att man bara vill gråta ibland...

Svar på kommentar:  ...Nej, det är inte det att jag skäms eller så, jag är bara frustrerad över vad jag har förlorat, över vad jag skulle kunnat bli... Över att ibland inte förstå de enklaste problem & samtidigt veta att jag en gång i tiden förstod dom väldigt väl... Poängen är att jag var bättre på matematik när jag var 12 år än jag är idag... Dels för att jag förträngt vissa saker, dels för att jag inte fick den uppmuntran och utbildning(?) som jag borde och dessutom för att jag har förstört min hjärna under många års tungt missbruk. Ett missbruk som antagligen hade kunnat undvikas om jag fått den hjälp jag behövde i tid, jag var trots allt inte mer än ett barn när jag började förstöra mig själv och under alla dessa år så har socialtjänst och skola stått brevid och tittat på utan att att göra någonting åt det, "det går över, det är en fas, det löser sig..."! Vad gäller normal, så handlar det om en inbördes känsla av att vara som man (eller snarare jag tycker att jag) borde vara... Det är svårt att förklara. Jag har ingen uppfattning om hur andra människor bör vara för att vara "normala", det vet bara dom själva... Jag vet bara hur jag känner, och jag har alltid haft ett problem med att fungera i min omgivning, att klara av att leva upp till det som jag känner förväntas av mig. Dessutom har jag alltid haft svårt att göra bara en sak i taget, jag har alltid alldeles för mkt på gång samtidigt och har koncentrationssvårigheter... Om det händer för mkt runt omkring mig får jag svårt och fokusera för att jag tar in för mkt av allt annat, då kan jag helt missa vad folk som jag pratar med säger och sånt... & det händer inte helt sällan heller, & det är jobbigt, jag är mer eller mindre alltid trött. Därför var amfetaminet min "räddning", för plötslig fungerade jag innuti. Därför att jag blev lugn och fokuserad, jag kunde göra en sak i taget (hrm, ja, snöa in i prylar alltså...) eller så kunde jag välja att göra massor med saker på en gång om jag ville men jag blev ju inte lika trött av att mentalt vara överallt samtidigt... Jag var varken trött eller pigg, jag var liksom det jag ville vara. Ville jag sova gjorde jag det, ville jag vara vaken så körde jag tills jag tappade räkningen på dagarna eller tills kroppen sa ifrån och jag däckade... I min värld var det bra att jag kunde göra som jag ville, och jag blev av med den där rastlösheten som annars kryper i mig... Och så den känslomässiga biten, för jag mådde så mkt bättre, var gladare och allt. Trodde jag iaf, förmodligen mådde jag bara inte dåligt för att jag blev avtrubbad... (Strax innan jag blev ren sade en vän till mig, "Fan, så känslokall du blir när du är påtänd", vilket chockade mig då för jag inte hade tänkt på det så, men han hade antagligen rätt...) Alltså, det är väl "normal" för mig, att fungera, med mig själv och min omgivning...  (Det finns ett annat tidigare inlägg här som också behandlar mitt sätt att använda ordet "normal".) (...& jag måste tillägga;  att jag i själva verket inte fungerade så bra i slutänden, utan var hemskt virrig, konstig, fobisk och kriminell är en annan sak, för jag såg ju inte riktigt det då... :p)

ibland vet jag inte vad jag ska tro... jag blir så förvirrad.

en del av mig tror att jag kanske har ngt på gång, och den delen är nog rätt glad över det...
för jag saknar det där, den där kontakten... mental närhet. att inte vara ensam i tanken jämt.

samtidigt som en annan del av mig inte vill tro, inte vågar tro. en del av mig som är rädd, rädd för att förlora ngt som som är bra som det är... en del av mig som är rädd för att jag har fel - igen. Rädd att det jag ser hör inte är sant. Att allt är inbillning...

& hela jag är rädd för det fysiska. för jag vet inte hur man gör längre, inte när det är på riktigt...
hur ska det vara när det är normalt? jag vet inte längre, för mina gränser försvann för länge sen, jag är ett djur... Jag är galen i den bemärkelsen, jag får aldrig nog av någonting... jag gillar det konstgjorda, det sjuka... det smutsiga.

& var är känslan, den där känslan jag var så beroende av.
känslan av att träffa ngn som gör mig berusad av sin blotta närhet? Jag känner ingenting.
Eller är det som någon sa, jag kanske håller på att bli vuxen, jag behöver inte den där snabba inledande skjutsen längre, jag kanske behöver ngt stadigt, tryggt och långvarigt...

Jag vet inte vad jag ska göra... Om jag nu behöver göra ngt.
Jag får väl göra som vanligt, vänta och se...

/n

Min underbara farmor är där å hälsar på, så pappa undrade om jag ville komma... Klart jag vill!
När jag var liten tonåring bodde jag hos farmor ett tag, och även om jag inte gjorde riktig som hon sa heller, så är hon den enda som pallade med mig på något sätt, hon stod ut med mig... Min krut-farmor, hon fick stå ut med en hel del...
Hon tog ingen skit från mig, trots att jag var rätt bra på att häva ut den till höger och vänster...
Jag är evigt Tacksam för att hon finns...
Frågan är, hur länge till...? Hon är gammal nu, över 80. En ansenlig ålder... & hon börjar så smått bli sjuk, och ser knappt alls... Hemskt att tänka på, hon är den enda jag har kvar. Farfar dog när jag var i två-årsåldern, Mormor & Morfar gick bort för fem-tio år sen...

Men, nu ska jag iaf få träffa henne. Sist vi sågs var i mellandagarna, pappa tog med henne & hälsade på mig när jag satt inlåst... Jag var jätteglad att få träffa henne då, men samtidigt var det ytterst pinsamt...
Att hon fick se mig så där... Tvångsvård, låsta dörrar & bevakade besök...
Hon är ju på sätt och vis den sista i släkten jag ville skulle se mig så där, men samtidigt... Om någon i min släkt ska få se mig sån är det nog hon...


Ja... Jag har ju fortfarande ingen säng. Försökte köpa en i onsdags, på Bra & Begagnat i Örebro. Det gick ju inte riktigt som planerat... Huuh, Usch, Hemska ställe. Missförstå mig rätt, Affären i sig var det absolut inget fel på, tvärtom var det precis ett sånt ställe jag gillar... Men (antagligen) tack vare deras öppettider (två dagar i veckan) så stod det 50 pers utanför redan innan dom öppnat. & det är bara början...
Jag har nu för tiden utvecklat en social fobi, jag klarar inte riktigt av stora folkmassor och om jag inte har sällskap av ngn jag känner & litar på så blir det lätt knas.
Jag var ensam där & handlade, ensam med bla. 30 köpgalna pensionärer, och på second hand är det ju först till kvarn som gäller och vissa verkade ta det på blodigaste allvar!! & ingen säng (madrass) fanns det heller, inte en sån jag behöver iaf... Fanns fyra sängar å den enda som ens avlägset påminde om vad jag ska ha, var redan taggad med en röd lapp och texten SÅLD.
Jag försökte trösta mig med att fynda lite andra saker jag behöver men det blev inte mkt, två leopardmönstrade kuddar, en saltkvarn, ett knivblock och en kaffebryggare som ser ut mer som en espressobryggare...


Det har varit så mkt nu dom senaste dagarna, så jag har inte riktigt hunnit tänka... Med andra ord har jag mått rätt okej den här veckan, men så har jag ju lite medicin också... Inte för att jag tror att den gör ngn så där gigantisk skillnad.
Sitter nog mest i skallen på mig, för jag vill ju må bättre. Jag vet inte, men det har varit lite lättare dom här dagarna iaf!

& nu tåget, mot staden. Ska hämta lite grejjer också, husgeråd å sånt till lägenheten... Ja, blir en lugn helg iaf.

/n

"gå på möten!!"

Det får jag höra typ hela tiden av folk runt omkring mig... Och soc vill att jag ska gå på möten. Dom är skitglada för att jag har valt att börja gå även om mitt behandlingshem inte kräver det, så som 12 stegs-hem ofta gör...
Och idag ville jag faktiskt gå på na-möte, jag kände... jag vet inte, att jag behövde det, för jag mår inte bra!

Men jag kan inte gå på möte idag, för hon som jobbar där nere på Ringshyttan idag är alldeles för jävla LAT för att hämta oss efter mötet, och ursäktar detta med att hon jobbar ensam! Men det har aldrig varit något problem förut!! I våras gick vi på TVÅ möten i veckan och dom löste alltid transporten då, på något sätt... I värsta fall fick kvarvarande tjejer packa in sig i bilen och åka med å hämta oss. Men inte idag...

Vad fan gör jag där egentligen? På Ringshyttan?
Jag är fortfarande inskriven där, utslussen ska innebära lite tid på annat håll och en del tid kvar i BEHANDLING, men den behandlingen har jag svårt att se några spår av.
När jag blev förbannad över det här idag fick jag höra att dom minsann har ställt upp å kört mig hit och dit... Pyttsan! Jag är där två dar i veckan, och gör INGENTING alls, förut en timmes samtal med terapeuten. Utöver det ser jag knappt dom nuför tiden. Jag ringer aldrig och ber om skjuts i största allmänhet, inte om jag KAN ta mig hem själv.
Sist jag fick skjuts speciellt sådär (och det råkar vara hon som jobbade idag), så hade jag tänkt att sitta ute i kylan i en timme å vänta på en buss, och jag bad aldrig om någonting, hon VALDE själv att komma å hämta mig för att jag inte skulle sitta å frysa... Men jag har fan frusit förr, och nästa gång lär jag göra det också, för jag tänker inte tacka ja till erbjudanden om dom ska hållas emot mig senare!!!
Jag har egentligen utsluss fram till i slutet av december, men jag funderar på att skriva ut mig redan nästa vecka, så fort jag flyttat in i nya lägenheten... Varför ska jag vara i behandling om jag inte får behandling? Där är frågan igen...

Jag är så jävla trött på det här... På all jävla skit. På att folk säger åt mig vad jag ska göra.
JAG MÅR JU FAN INTE BRA! ...då borde jag väl få gå på möte om jag vill & behöver det?

Jag har iaf gråtit idag. Äntligen...
Lite grann, och jag misstänker att det var mer av ilska än ngt annat... Men jag grät!
Det är det viktigaste...

Tur att jag har mina tjejer där nere iaf, dom ropade tillbaka mig efter att jag kastat igen ytterdörren med en jävla dundersmäll som verkade skaka hela huset, och gått iväg gråtande nerför backen... Men så fick dom mig lugnare, och lite gladare en stund... Det var skönt...
Fan jag har aldrig fått ett sånt där vredesutbrott på Ringshyttan förr tror jag, iaf har jag inte haft så svårt att kontrollera vad jag gör.... Jag har aldrig smällt dörren så där iaf...

Hemma nu, ska ringa mamma om en halvtimme å gnälla av mig lite...
& så ska jag äta medicin, kolla på film å sova.

/n

men av någon anledning kan jag inte.

en ensam tår rann nerför kinden förut, sen tog det slut...

jag förstår inte varför... om jag behöver gråta, - om jag vill gråta, borde inte tårarna komma då?
jag är hemma. ensam, trött och fylld av ångest... börjar bli ngt av en vana nu, så här på kvällen...
fast nu har jag förståss ngt jag inte hade för några dagar sen, medicin att ta vid behov...
skönt att ha, men samtidigt så stör det mig, jag slutade äta medicin för typ fem månader sen och var rätt nöjd med det.
lite stolt till och med... men, men... om jag behöver den så får jag väl svälja min stolthet...

jag tror jag ska sova snart, orkar inte med det här...
men jag vill ju inte sova för tidigt, för mkt, då är jag helt död imorrn...
som om det gör ngn skillnad, jag är alltid trött, höll på att somna på jobbet idag, men som tur var blev det fikarast. Lite iskall luft och kaffe fick ögonen att sluta klia och vilja stänga sig... men jag förstår inte vad som gör mig så trött, för det är ju inte bara att jag är lite seg och gäspar, jag känner ju verkligen hur kroppen försöker stänga ner verksamheten!!

ååh, allt är så frustrerande!!!
ibland vill jag bara ge upp, och idag är en sån dag...
fan, idag... nästan varje dag faktiskt...
...men idag ska jag sova istället, för jag ska upp och jobba imorrn.

/n

på bussen igen. en dryg timmes resa dit, en dryg timmes resa hem...
jag hatar det, det är så tröttsamt. i början var det väl ok, men nu har jag gjort det i typ två månader.
in till örebro för att gå kurs, och soc kallar det "jobbet"...
jobbigt är det förvisso, men jobb? jag vet inte ja... vad är egentligen kriterierna för ett jobb?
ngt som drar in pengar? ja, då jobbar jag väl kanske, man får ju bidrag för att gå där, men då borde ju studier som berättigar till studielån också räknas som ett jobb, kan man tycka... men det räknas väl mest som bara "studier"...?

äh, jag vet inte varför jag ens bryr mig... men det är precis sånt jag hakar upp mig på!
skillnaden mellan studier och jobb är uppenbarligen hårfin, och i slutänden måste jag oavsett gå upp på morgonen och åka iväg... så hur kommer det sig att en sån här sak kan uppta så mkt tid i mina tankar?

vissa skulle antagligen säga att det är för att min hjärna ska slippa tänka så sådant som faktiskt är viktigt att tänka på, men som gör ont... såna saker jag borde tänka på.
andra säger att det är bra att vara en "tänkare", man utvecklas, det är värdefullt att filosofiera över saker hur obetydliga dom än kan verka... jag vet inte vad jag ska tro, båda delarna verkar som vettiga argument.

i alla fall, snart behöver jag inte åka så här längre!!
för jag har fått lägenhet. i varberga, i örebro. äntligen...
måste bara ordna med möbler å sånt, försöka fixa dubbla hyror i en övergångsperiod... och så ska jag ju ha tag på nyckeln, det är alltid en fördel. jag ska bo i en etta på tredje våningen.
Verkar som att Snurra får bli innekatt framöver, men i det här vädret gör det väl inte så mkt kanske... & Sotis behöver ju en kompis hemma, hon blir så påstridigt när jag kommer hem om hon behöver vara ensam hela dagen.

nej, det får räcka så just nu. tilt i huvudet.

/n

[ November 2007, Rebecka LVM ]

Mina ögon ser mer än ytan
mina fingrar känner mer än kyla
mitt förtroende är ärrat
jag skrattar ät allt jag ser

 

Jag föraktar, det vinner i längden
bakom hatat gömmer sig rädslan
jag har gråtit slut alla tårar
jag trodde, men se på mig nu

 

Någon slår in spikar i mitt huvud varje natt
vaknar varje morgon, hoppas att spegeln har bytt bild
skriker varje dag ut min längtan till mig själv
jag saknar mig, jag hatar mig, beskyller mig själv för allt

 

TA BORT MIG, JAG FRYSER
VI SVARTNAR, EN KOLBIT
TA BORT MIG, JAG FRYSER
VI SVARTNAR, FRÅN DIAMANT TILL KOL

Vi famlar runt i grottor
utan lykta, utan ljus
här finns det bara mörker
kan någon visa vägen ut

 

I tider av förändring
och desperata försök
vi får aldrig veta innan
vad som finns vid nästa krök

 

Jag kommer till en skiljeväg, jag måste hitta ut
för långt åt fel håll, där finns det inget ljus
allt blir en enda chansning utan början, utan slut
vem fan vet hur jag hamnat här, flyg bort mig härifrån

 

TA BORT MIG, JAG FRYSER
VI SVARTNAR, EN KOLBIT
TA BORT MIG, JAG FRYSER
VI SVARTNAR, FRÅN DIAMANT TILL KOL

Dia.Psalma.[Vi.Svartnar].©.1995

idag fick jag reda på att ngn jag en gång kände har gått bort...
min fd. svägerska närmare bestämt...
faktum är att det gjorde ont att höra. fast jag inte haft ngn kontakt med varken henne eller min ex-make på flera år...
attans ont. hon var ju så ung!! bara ngt år äldre än mig! & hon hade ju man och barn (2 st?) & allt...
jag var med när dom gifte sig... vackert, en av dom finaste kyrkor jag sett, urgammal och helt i trä har jag för mig...

Du, jag vet att vi inte pratar, och att Du inte vill veta av mig (vilket iofs har varit rätt ömsesidigt) men jag vill ändå säga, att jag tänker på dig och familjen... Jag är hemskt ledsen över att Du skulle behöva uppleva det som hänt.

& jag är ledsen för massa annat också för den delen...

/n