Men vad hjälper det?
Kattungen är ju just det, en unge, ett barn... Detta vet jag och det är vad som i vanliga fall får mig att stå ut och bara le när hon gör ngt dumt... Men idag kan jag inte det, av någon anledning...
Jag har skrikit på henne flera gånger under eftermiddagen (som om det skulle förbättra ngt?), jag har bara blivit mer och mer irriterad... Och sprutat vatten på henne. Hon biter på sladdar, allra helst dom till min dator & hon passar på att leka med mitt headsett till telefonen så ofta hon kan. Fast hon vet vid det här laget att hon inte får!!
Hon vet också att hon inte får vara på bordet, så hon hoppar upp i mitt knä i soffan, och därifrån vidare till bordet mitt framför näsan på mig... Jag säger NEJ och plockar ner henne, då hoppar hon upp igen...

Vad gör jag för fel?

Jag leker med henne och kelar med henne, jag har gett henne leksaker, hon får godis ibland och det finns alltid mat och vatten... Ja, jag vet, klart hon vill leka, hon är ju bebis - men varför måste hon leka med det som gör mig arg?
Jag var fan bättre med katter när jag knarkade, Snurran har total koll på vad som är OK å inte, å när hon gör fel så har det ett syfte!!

Eller så är det bara att mitt tålamod just idag är botten, ALLT går mig på nerverna. Jag blir fan vansinnig för ingenting, och jag mår i övrigt hur kasst som helst... Utan egentlig anledning. Så vitt jag vet...
Det borde vara rätt nice idag, jag har ju gjort bra saker idag (läkaren, datan), jag har sovit lite på eftermiddagen för att jag var helt slut... Men ändå är allt bara fel. Jag ligger här med datorn i min säng, lyssnar på soft musik, rökelse brinner, jag är ledig imorrn så jag slipper gå upp 05.30. Jag menar, världens bästa förutsättningar för en riktigt mysig chillad kväll...
Men allt är bara fel.
Kan inte slappna av, mår sunkigt, blir grinig, arg & irriterad på ingenting... Försöker hitta ngt att se fram emot, men går i väggen. Försöker njuta av stunden, men det finns liksom inget där, känslan vill inte infinna sig... Det är tomt. Står still.

Idag har jag fan sämre kontroll än vanligt, jag brukar inte låta det här gå ut över min omgivning, framför allt inte över mina stackars katter, men jag vet inte hur jag ska hindra det, det säger bara pang och nästa sekund har jag redan exploderat.

Jag vill inte vara sån här.
Finns bara en sak jag känner till som löser det, och det ställer ju till med massa annat dumt... Så varför får jag ingen hjälp att lösa det? Om jag inte får det kommer jag förr eller senare gå tillbaka till mitt eget sätt, för jag kan inte leva så här... JAG MÅR FÖR FAN INTE BRA!! & det gör ingen som behöver vara nära mig heller så länge jag blir sån här med jämna mellanrum.

/n