Jag fattar inte vad jag håller på med.
Jag är så trött på att sitta brevid och se mig själv sumpa chanser och pajja saker. Men jag kan inte göra ngt åtr det, det liksom bara händer... - Hela tiden! Jag kastar ur mig fel saker och det blir pankaka när min omgivning inte förstår, och försöker jag förklara trasslar jag bara in mig ännu mer i idiotiska argument.
Altså, det är inte det att jag är dum, egentligen, inte från början. Men det går trögt nu för tiden, tar längre tid att komma fram till slutsatser och ofta hinner jag prata innan dess...

(Till exempel, när jag svarar Va!? jämt och ständigt, har jag egentligen oftast hört vad folk sagt, men min hjärna har liksom inte hunnit processa informationen ännu. Jag tror jag bara hört ett ljud jag inte förstår... Jag vinner tid på att be om upprepning, fast ibland är det så att jag inte fattar förns andra gången jag hör ngt, att jag faktiskt hörde rätt första gången...)

Fast det var inte det jag ville skriva om idag egentligen. Det handlar om mina puckade rädslor.
Om det faktum att jag inte är den jag var och att det skrämmer mig så mkt att jag inte fungerar som jag vill...
& om gamla problem som jag fortfarande inte kommit till rätta med, som tvärtom bara blir värre ju längre tiden går.

Jag vågar inte tro på verkligheten, jag har haft dom problemen minst halva mitt liv, när jag tänker till baka så inträffade första bekräftade incidenten när jag var 14 år gammal, jag levde i total förnekelse över en ganska hemsk sak som hänt mig. & då menar jag total! I vilket fall tvingades jag i slutänden acceptera att det här hänt, men jag har idag fortfarande svårt med den grejjen, för jag minns men ibland undrar jag ändå om jag inte har inbillat mig alltihop...
Sen dess har den reaktionen dykt upp i olika situationer, mer frekvent under perioder jag mått sämre. Men på senare år påverkar det i princip aldrig "dåliga saker" som jag inte orkar hantera, tvärtom - Det är dom bra sakerna jag inte klarar av att tro på och acceptera som verklighet. Jag plockar sönder upplevelser och minnen till jag hittar den slutsats jag förväntar mig. - Att det inte är sant, att jag nog inbillade mig eller tolkade situationen fel...

& jag är så rädd att bli avvisad att jag aldrig vågar ta några steg längre, att jag sitter kvar och väntar på att allt ska gå åt helvete och rinna ut i sanden. Men då är det ju i alla fall inte mitt fel att det blev så, eller?!

Vilket inte heller är sant, jag ljuger ju bara för mig själv. Det är ju lika mkt mitt fel ändå...

På väg att pajja ngt, antingen genom att klanta till det eller missa att säga det jag borde.
Mest det senare, tror jag...