Rösta på Piratpartiet till EU-parlamentet

personligt

Nu vet jag vad det är som har kliat i mig sista tiden...
Nu vet jag vad det är som gnager i bakhuvudet...
Det är Flykten.

Jag har inte skrivit så mkt personligt på ett tag, mest om saker runt omkring som har engagerat mig sista tiden (som the #spectrial, bla.), så jag tänkte skriva lite om vad som pågår i min faktiska närhet & vardag.

Det är mkt nu.
Nästan lite för mkt...

För dom som inte känner till det så jobbar jag på ett ställe som heter EVA-projektet, det är iaf ett typ "jobb", jag har för tillfället ansvaret för att bygga en website åt dom/oss, merparten av det jobbet gör jag hemifrån vilket passar mig perfekt för att jag har större inflytande över hur jag disponerar tiden, och vilka tider jag väljer att jobba. Sen kommer jag dit och visar upp mina framsteg emellanåt.
Nu är det snart dags att lansera siten dessutom, för det har reggats domän och utrymme, så det är bara lite småsaker att fixa innan den är redo att möta omvärlden!

Oh, ja. Jag har dessutom kodat om nästan hela siten senaste veckan. Typiskt mig... =)
Perfektionist ut i fingerspetsarna, för jag tror inte att mina ändringar ens egentligen påverkar funktionaliteten på siten, och knappt designen heller (bara lite...), jag tyckte bara att allt behövde skrivas på ett annat sätt... =p


Ja, i övrigt så håller vi på att dra igång ett kooperativ, vilket jag inte tänker gå in på närmre, allt jag tänker tala om är att det iaf ska bli ett riktigt arbete av mitt typ "jobb"...

& dessutom har jag fått förtroendet att leda en liten kurs i att göra hemsidor på Fontänhuset: Örebro (2h / vecka, á 6ggr), vilket är jättehäftigt att få göra! Attans läskigt eftersom jag håller på att lära ut ett program som jag själv väldigt nyligen kommit i kontakt med (jag använder själv inte WYSIWYG-editorer, jag skriver själv min kod, html/css...) vilket gör det till en utmaning. Jag har ju aldrig gjort något liknande förr, och jag och min "bästa kompis"; social fobi, försöker annars hålla oss ifrån allt vad rampljus heter... Läskigt som sagt, men jättekul. =)

& dessutom kommer ju Patrik hit varje helg.

Så, det är som sagt väldigt mkt nu.
Jag är inte riktigt van vid att vara så här uppbokad, och jag börjar känna av sviterna...
Jag har varit orolig de senaste veckorna, den där sortens orolighet som är svårt att sätta fingret på med likväl finns den där... Stressad och rastlös, ganska lättirriterad. & jättetrött, egentligen varje dag, men fredagarna är värst... Jag vill bara lägga mig och sova/slöa bort helgen i lugn och ro.
Men det kan jag ju oftast inte göra, för då har jag ju som sagt besök, och då måste man ju ta del av det... Det ska göras massa saker, det ska åkas iväg och handla, det ska umgås...
Så när måndagen kommer jag fortfarande trött. & stressad för att jag helst skulle velat jobba mer under helgen, på saker som jag helt enkelt inte orkat jobba klart med under veckorna. Det börjar om...

Som jag skrev i början av inlägget; Nu vet jag vad det är... Det är Flykten.
Det är min rastlöshet, det är nämligen så jag reagerar varje gång saker börjar stapla sig runt omkring mig och verkligheten blir för mkt att hantera. Jag flyr...
Det börjar med en allmän känsla av att sitta fast, vara instängd, inrutad... Väldigt subtilt, man märker det knappt själv först, förns känslan är fast rotad, då undrar man "när dök det här upp?", sen kommer det dåliga humöret, oron, stressen, uppgivenheten, och slutligen tomheten.
Jag befinner mig nog fortfarande i stress och oros-stadiet just nu, och humöret är inte att leka med... Men jag känner uppgivenheten runt hörnet...

Jag vet ju att jag funkar så här, men pusselbitarna föll inte på plats förns nu. Jag var nämligen på blixt-visit i Sthlm igår, jag var ändå i krokarna av Södertälje så jag svängde förbi en gammal kär vän & vapendragare... Hemskt trevligt och välbehövligt, måste jag säga! Hans 4-åring kastade sig om halsen på mig när vi hämtade henne på dagis... =D Kärlek!
På väg hem slog det mig plötsligt, att det var inte alls särskillt skönt att komma hem till stan igen, jag behövde mer av att "vara borta"... & jag har saknat att kunna sticka iväg spontant ett bra tag.

I veckorna måste jag anpassa mig till mitt arbete, och helgerna går åt till Patrik.
Det känns som om jag sitter fast i rutiner & mönster som inte är mina egna. Jag behöver mycket mer tid för mig själv än jag har nu, samtidigt har jag aldrig tid att träffa mina vänner...
Mitt liv är jobbet & killen, & det är verkligen inte JAG att leva så...
Jag behöver mer (& samtidigt mindre) för att funka, och känna livskvalitet.

Så vad gör jag åt det här? Jag gillar mitt jobb, men om jag tar ut mig för mkt nu så kommer jag att krasha, och det har jag inte "råd" med, för gör jag det blir det med all säkerhet riksknas.& jag gillar ju Patrik. Såklart. Men jag försvinner liksom i processen, det finns ingen plats för mig & tiden räcker aldrig till...

Åtgärd nr.1 är iaf planerad, så fort jag är klar med kursen så ska jag ha en veckas semester, från allt & alla. JAG SKA VARA HELT JÄVLA ENSAM I 7 DAGAR & JAG TÄNKER INTE ENS SVARA I TELEFON!

& det ska bli så skönt...
Jag tänker också börja ta mig tid att resa (jag har ju faktiskt råd nu för tiden) mer till min familj och mina vänner uppe i Sthlm. Men det är liksom inte så enkelt som det låter att få ihop det här... Jag har tagit på mig ansvar jag måste uppfylla, iom. mitt arbete. & jag vet inte hur jag ska hantera det här med pojk-frågan... Våra behov är totalt olika, men jag vill inte att han ska känna sig undanskuffad... =/
Relationsbiten är inte min grej...

Fan, det blev ett långt inlägg, längre än jag tänkt mig.
Dags att jobba lite, tror jag!!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0

Piratpartiet

FRAdar

iNTeGriTY